På gatorna i Visby – en första maj mellan engagemang och distans

I år befann jag mig plötsligt i förstamajtåget i Visby. Det var egentligen inte planerat – jag var på väg hem efter en skoaffär på Östercentrum när demonstrationståget passerade genom Österport. I stället för att vänta ut folkmassan bestämde jag mig för att följa med ett tag.

”Sluta bomba sluta skjut – krigen måste få ett slut!” skanderade demonstranterna, och jag fann mig själv stämma in. ”Inga fascister på våra gator!” fortsatte ropen. Det var budskap jag kunde ställa mig bakom. Vid Nygatan bröt jag sedan av för att fortsätta hemåt.

Den korta stunden sammanfattade något centralt i mitt liv – att delta men ändå hålla mig i periferin. Att vara med, men samtidigt utanför. Hela min existens komprimerad till en och en halv minut på Visbys gator.

När jag gick där på Hästgatan, omgiven av vajande banderoller och handmålade plakat, väcktes minnet av en annan första maj till liv, någon gång kring 1990. Då gick jag med Syndikalisterna i Stockholm. Vi samlades på Stortorget i Gamla stan, en plats laddad med historia som passande nog utgjorde kuliss för dagen.

Min förståelse för syndikalismens ideologiska grund var måttlig. Jag uppfattade det som en sorts blandning mellan kommunism och anarkism – begrepp jag hade tillräcklig kunskap om för att tycka att båda verkade rimliga, men kanske inte mer än så. Det som lockade mig var snarare den estetiska dimensionen och gemenskapen.

De svartröda stjärnorna på flaggorna var estetiskt tilltalande. Jag hade hört att syndikalismen hade upplevt en blomstringstid före spanska inbördeskriget – en konflikt jag kände till främst genom Ernest Hemingways litteratur och The Clashs låttexter: ”Spanish bombs, yo te quiero infinito, yo te quiero – oh mi corazón.”

Det som höjde dagens status ytterligare var när jag trodde mig skymta kulturpersonligheterna Nina Lekander och Bengt Ohlsson i folkvimlet mellan 1600-talshusen. De representerade för mig något av en intellektuell postpunk-aristokrati. Jag var inte helt säker på att det verkligen var de jag såg, men blotta möjligheten gjorde mig upprymd.

Vi började vandra genom Gamla stans trånga gränder. De svartröda fanorna fladdrade i majvinden. Stämningen var god, hundar sprang runt bland demonstranterna, och luften fylldes av dofter av ovanliga tobakssorter. Sedan började vi skandera: ”Var ska vi bo? Här! Vad ska vi sno? Allt!”

Det var i detta ögonblick min röst och revolutionära glöd sviktade något. Parollerna kändes plötsligt mer konkreta än jag var beredd på.

Efter demonstrationen gick jag hem till min lilla tvårumslägenhet på Österlånggatan i Gamla stan. Till min lättnad hade ingen upprorisk syndikalist – inte ens den förmodade Bengt Ohlsson – flyttat in under min frånvaro. Alla mina tillhörigheter stod kvar, framför allt min älskade läderfåtölj som utgjorde lägenhetens stolthet.

Detta minne väcktes alltså till liv under min korta medverkan i Visbys förstamajtåg. Kanske säger det något om hur vår relation till politiska manifestationer förändras genom livet. Från ungdomens mer kategoriska ställningstaganden till en mer nyanserad hållning där man kan ställa sig bakom vissa budskap men behålla en viss distans.

Förstamajtåget i Visby var mindre i omfattning än det jag upplevde i Stockholm för drygt tre decennier sedan, men symboliken och kraften i den kollektiva upplevelsen kvarstod. Arbetarrörelsens traditionella högtidsdag lever vidare, om än i nya former och med delvis förändrade budskap.

Jag lämnade demonstrationen efter bara en kort stund, men den hann ändå väcka både minnen och tankar. Kanske är det just så politiska manifestationer fungerar bäst – som påminnelser om våra värderingar och vår plats i ett större sammanhang, oavsett om vi deltar fullt ut eller bara för en stund.