Helmerson: Kvinnor kan inte prata om viktiga saker

I ett kåseri i Dagens Nyheter skriver Erik Helmerson om en bilfärd med partnern l’Amour. Efter 35 år tillsammans, konstaterar han, behövs radion sällan. Samtalsämnena räcker: barnen, barnens hundar och män, minnen av människor som inte längre finns, det kommande riksdagsvalet, fördelarna med öl kontra vin och resor som antingen varit lyckade eller grälats sönder.

Så får paret syn på en stork på en äng. För Helmerson är nästa fråga självklar: vem skulle vinna en kamp på liv och död mellan storken och en medelstor trana? ”Då blir det tyst”, skriver han.

Hade det i stället suttit polaren Per-Ola i bilen hade samtalet varat i minst en halvtimme. ”Ämnet är ju maximalt intressant”, konstaterar Helmerson. Han räknar upp tänkbara utfall: storkens långa näbb kan vara ett vapen, men också ett handikapp. Tranan kan dansa som Muhammad Ali och förvirra sin motståndare. Storken ser elakare ut, den har något tyskt över sig. Och i kampsportssammanhang är den klassiska tekniken känd som tranan – storken har ingen motsvarande paradgren.

Kåseriet gör en blinkning åt ett välkänt samtalsfenomen: Helmerson menar att kvinnor sällan intresserar sig för den typen av hypotetiska djurstrider. Han skriver att han inte vill klaga på Vår Herre, men att något viktigt tycks ha glömts bort när kvinnan skapades. Uttalandet är naturligtvis inte menat som vetenskap, utan som en stillsam observation från en bilfärd.

Texten växlar sedan till ett minne av en tidningsartikel med rubriken ”Vem vinner ett slagsmål mellan lejonet och tigern?” En vanlig invändning är att djuren lever på olika håll och att de aldrig skulle mötas i praktiken. Men Helmerson fascineras av tanken att det finns platser där de skulle kunna sammanstråla, och av frågan om vad som avgör om ett djur till slut anfaller. Svaret är dagsformen: vem är friskast, starkast, mest välgödd och bäst rustad för strid.

Den slutsatsen går att applicera på mycket annat. Kanske är det också därför som partnerns nästa replik känns så träffande. ”Jag undrar om inte Liberalerna klarar spärren ändå”, säger l’Amour, och på några sekunder förflyttas samtalet från ett hypotetiskt djurrike till svensk rikspolitik. Liberalerna är ett av de mindre partierna i riksdagen och har vid flera tillfällen legat nära de fyra procent som krävs för att ta sig in. Inför ett riksdagsval är frågan om partiet över huvud taget ska finnas kvar en av dem som engagerar väljare och kommentatorer.

Kåseriet är en genre med lång historia i svenska tidningar. Det skiljer sig från nyhetsjournalistiken genom att skribentens egna tankar och associationer står i centrum, ofta med humor och en oväntad vändning. DN:s kåserisida har genom åren samlat flera av de mest lästa skribenterna, och Helmerson hör till dem som regelbundet blandar vardagsbetraktelser med samhällskommentarer.

I det här kåseriet är poängen kanske inte storken eller tranan – och inte heller Liberalerna. Poängen är att ett samtal kan leva i 35 år utan att radion behöver sättas på, och att det räcker med en stork på en äng för att visa hur olika människor tänker. Samtalet fortsätter, fast på l’Amours villkor. Och till den som vill veta vem som skulle vinna en verklig kamp mellan stork och trana har Helmerson inget tvärsäkert svar. Dagsformen avgör. Det är en regel som också gäller en lång relation: den som vill hålla samtalet vid liv måste vara med i matchen.