Mia Skäringer: ”Jag är trött på att vara ett smörgåsbord av sorg”

Mia Skäringer har under en stor del av sin karriär gjort det som många komiker gör: använt sitt eget liv som råmaterial. Men i den nya föreställningen ”Mia, myself and I” blir det sista gången. Hon säger själv att hon är färdig med att exponera sitt liv inför publik. I en intervju med Alex Schulman berättar hon om beslutet, om leken och ångesten, och om varför traumorna inte längre ska vara en del av showen.

För publiken har Skäringer blivit något av en symbol för det ärliga, självutlämnande scenberättandet. Hennes röst har burit långt utanför standupscenerna; från poddradio och tv-humor till utsålda teaterhus. Den här gången möter hon sin publik med en föreställning som på en och samma gång är lekfull och allvarlig. Titeln ”Mia, myself and I” kan läsas som en sista blick inåt, men också som ett avsked till den typ av personliga berättelser som gjort henne folkkär.

Bakgrunden till beslutet tycks vara en växande medvetenhet om priset för att göra det privata offentligt. Under åren har Skäringer berättat om allt från relationer och familj till ångest och misslyckanden. Det har gett henne starka band till sin publik, men också lett till att hennes liv blivit ett slags material att förvalta. Nu menar hon att kapitlet är stängt. Traumorna, som hon uttrycker det, är inte längre till salu. Det är ett uttalande som inte bara handlar om henne själv, utan också om en bredare diskussion inom nöjesbranschen.

I takt med att gränsen mellan privat och offentligt suddats ut, har många artister och komiker byggt karriärer på självutlämnande berättelser. Sociala medier, podcastformatet och en ständigt närvarande kulturjournalistik har gjort det naturligt att tala om sig själv i första person. Men reaktionen har också kommit. Allt fler scenartister börjar ifrågasätta vad det gör med en människa att ständigt förvandla sitt eget liv till underhållning. Mia Skäringer är inte ensam om att dra gränsen, men hon är en av de tydligaste profilerna att göra det.

Hennes resa började långt innan den här typen av samtal blev vanliga. Med humorpodden och radioprogrammen ”Mia och Klara” blev hon en av 00-talets stora publikfavoriter, ofta tillsammans med Klara Zimmergren. Sedan följde roller i en rad tv-produktioner och en alltmer självständig scenkarriär. För många i publiken har hennes ärlighet varit själva poängen. Hon har kunnat vara rolig utan att förlöjliga sig själv, och allvarlig utan att bli tung. Men nu väljer hon alltså att lämna den positionen.

”Mia, myself and I” beskrivs som en föreställning där leken får ta plats, men där ångesten finns som ett bottenplan. Det är ingen tillfällighet att just detta sägs vara hennes sista självbiografiska scenproduktion. Alex Schulman, som själv gjort sig känd för utlämnande böcker om sin familj och sitt förflutna, har träffat henne för ett samtal om var gränsen går. Tillsammans rör de vid frågor som många konstnärer brottas med: Hur mycket av sig själv måste man ge för att vara relevant? När slutar ens historia att tillhöra en själv?

För Skäringer finns svaret numera nära till hands. Hon vill inte längre sälja sina trauman. Det hon har gått igenom är inte ett material hon vill förvalta för alltid. Med den nya showen tar hon farväl av en epok, men det betyder inte att hon lämnar scenen. Snarare handlar det om att byta riktning: att få vara någon annan än sig själv, eller att helt enkelt få vara tyst om det som en gång var smärtsamt.

Enligt intervjun ska det bli sista gången hon pratar om sig själv på scenen. Det är ett ovanligt tydligt besked i ett kulturlandskap där personliga berättelser ofta ses som en garanti för äkthet. För publiken innebär det att ”Mia, myself and I” blir ett ögonblick av slutgiltighet. För Skäringer själv är det en befrielse. De egna erfarenheterna har gjort sitt jobb; nu är det dags att gå vidare. Det påminner om att en artists liv inte är en outsinlig källa. Även de mest uppmärksammade traumorna kan till slut bli förbrukade. Att Skäringer väljer att kliva av just nu kan ses som ett tecken på mognad i en bransch som annars gärna vill ha mer av samma sak.

Det återstår att se vad som kommer härnäst. Men med ”Mia, myself and I” markerar hon att den personliga berättelsen har nått vägs ände. Det är ett avsked, men också en underhållande och bitvis absurd lek med förväntningarna på en kvinnlig komiker. Den som har följt henne länge vet att hon ofta överraskat – och det här lär bli ett av de tydligaste exemplen.