Hennes pappa rånade en bank och försvann

En ny roman från den etablerade författaren Nina Wähä har nu nått bokhandelsdiskarna, men levererar tyvärr inte riktigt den läsupplevelse man skulle kunna förvänta sig. ”Major Virvelvind” tar sig an flera intressanta teman men lyckas inte riktigt få ihop dem till en sammanhängande helhet.

Wähäs nya verk utforskar en komplex blandning av ämnen – styrkelyft, frånvarande fadersfigurer och författarskapets utmaningar. Dessa element har potential att skapa en fascinerande och mångbottnad berättelse, men i praktiken blir resultatet märkligt splittrat och emellanåt svårgenomträngligt.

Romanens tempo är ett av de största problemen. Handlingen utvecklas långsamt, med partier som känns onödigt utdragna och där läsaren riskerar att tappa den röda tråden. Det som kunde blivit en dynamisk skildring av komplexa mänskliga relationer och passion för idrott blir istället något som bäst kan beskrivas som trögflytande.

Nina Wähä är annars en respekterad röst i den svenska litterära världen. Hennes tidigare roman ”Testamente” från 2019 fick ett varmt mottagande av både kritiker och läsare, där hon med säker hand navigerade genom en stor norrbottnisk familjs komplicerade relationer. Den visade på Wähäs förmåga att hantera ett omfattande persongalleri och komplexa familjedynamiker.

I den svenska litteraturen har idrottsskildringar fått allt mer utrymme under senare år. Författare som Kristian Lundberg och Amat Levin har på olika sätt lyckats använda idrott som prisma för att utforska större samhällsfrågor. Styrkelyft, som utgör ett av elementen i ”Major Virvelvind”, är däremot ett relativt outforskat område i skönlitteraturen, vilket gör Wähäs val av ämne intressant trots romanens brister.

Frånvarande fäder är ett annat tema som löper genom verket. Detta är ett motiv som återkommer i mycket av samtidslitteraturen, där fadersfigurens närvaro eller frånvaro formar protagonisternas identitet och livsval. I ”Major Virvelvind” blir dock denna tematik en del av det som upplevs som spretigt snarare än meningsfullt sammanvävt med romanens övriga element.

Författarskap som tema i en roman kan lätt bli självreflekterande på ett intressant sätt, men riskerar också att hamna i självupptagenhetens fälla. I Wähäs fall förblir reflektionerna kring skapandeprocessen något ytliga och tillför inte den djupare dimension som skulle behövas för att lyfta berättelsen.

Den litterära marknaden i Sverige har under senare år präglats av ett ökat intresse för romaner som behandlar identitetsfrågor och familjekonflikter. Förlagen har visat sig villiga att satsa på verk som utforskar komplexa relationer, vilket sannolikt spelat in i utgivningen av ”Major Virvelvind”.

Trots sina brister visar romanen ändå på Wähäs språkliga förmåga. Det finns passager där prosan lyfter och visar den skicklighet läsare känner igen från hennes tidigare verk. Dessa glimtar av kvalitet gör det desto mer frustrerande att helheten inte håller samma nivå.

För läsare som är intresserade av styrkelyft kan romanens skildringar av denna sportkultur möjligen erbjuda något av värde, men de som primärt söker en välkomponerad berättelse kommer sannolikt att bli besvikna.

”Major Virvelvind” kan ses som ett exempel på hur även etablerade författare ibland misslyckas med att förena disparata element till en fungerande helhet. Romanen ställer också frågor kring redaktionella processer och förlagsvärldens roll i att forma och ibland utmana författares visioner.

Nina Wähä kommer troligen att fortsätta vara en viktig röst i svensk samtidslitteratur, men ”Major Virvelvind” kommer sannolikt inte att räknas bland hennes mest framgångsrika verk. För den intresserade läsaren kan det vara värt att istället vända sig till hennes tidigare produktion för att upptäcka styrkan i hennes författarskap.