En intensiv debatt om antisemitism, Israel-kritik och vetenskaplig metodik har blossat upp mellan barnläkaren och professorn Henry Ascher och Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. I centrum står frågan om hur antisemitism ska definieras och bemötas, samt vilka rörelser som bär ansvar för dess spridning.

Henry Ascher, som är professor i folkhälsovetenskap och har över 50 års erfarenhet av antirasistiskt arbete, riktar skarp kritik mot hur begreppet antisemitism används i den offentliga debatten. Han menar att när Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hävdar att Israel representerar alla judar och att all kritik mot landet därför är antisemitisk, leder detta till att antisemitism reduceras till en rent politisk uppfattning.

Enligt Ascher är detta både allvarligt och felaktigt. Han pekar på att kritik mot Israel bland judar själva alltid har funnits och nu ökar snabbt. Som exempel nämner han att nästan hälften av unga amerikanska judar anser att den bästa lösningen på konflikten är att ersätta den judiska staten med en enda demokratisk stat, enligt en undersökning från Jewish Voice for Regional Cooperation (JVRC, 2026). Dessa personer beskriver han som antisionister men inte antisemiter – en viktig distinktion som han anser ofta förbises i debatten.

Ascher erkänner att människor med antisemitisk agenda naturligtvis kan dras till antirasistiska rörelser och solidaritetsrörelser för Palestina. Medvetenheten om denna risk måste vara, och är enligt hans långa erfarenhet, i allmänhet hög. Samtidigt menar han att det bland alla tiotusentals personer som passerat genom dessa rörelser hade varit förvånande om inte några individer med problematiska åsikter missats.

Den främsta kritiken riktar Ascher mot Segerstedtinstitutets forskningsmetodik. Han anser att föreståndaren Christer Mattsson uppvisar uppenbara brister i sitt vetenskapliga förhållningssätt. Ascher påminner om grundläggande skillnader mellan kvalitativ och kvantitativ forskning som lärs ut redan på grundnivå på universiteten.

Han lyfter fram hur forskaren Mirjam Katzin i en av institutets egna rapporter formulerar att hennes kvalitativa undersökning inte kan ge ”statistiskt säkra svar på hur fördelningen av olika åsikter och upplevelser ser ut i populationen i stort”, vilket innebär att resultaten inte är ”generaliserbara för den judiska befolkningen i Sverige som helhet”. Trots detta drar Segerstedtinstitutet enligt Ascher svepande och generaliserande slutsatser om ”judar i Sverige” i sina sammanfattningar.

Även i kvantitativa studier är det enligt Ascher svårt att få ett representativt urval eftersom ingen vet antalet judar i Sverige utanför de judiska församlingarna, och dessa personer sällan nås av forskarna. Han menar att Mattssons försvar av institutets generaliseringar är ovetenskapligt och riskerar att uppmuntra en fördomsfull syn på judar som en homogen grupp.

Ascher betonar att ändamålet inte helgar medlen inom forskning och vetenskap. Forskning handlar inte om att söka bekräftelse på sin uppfattning utan om att resonera klokt kring svagheter i sina studier och om olika tänkbara förklaringar till sina fynd, inklusive alla avvikelser. Som exempel på god vetenskaplig praxis lyfter han fram Brottsförebyggande rådets rapport från 2025 om judiska församlingars erfarenheter av antisemitism efter den 7 oktober, där författarna själva uttrycker försiktighet kring generaliserbarhet och möjliga urvalsproblem.

Samtidigt som Mattsson riktar fokus på den antirasistiska rörelsen släppte Forum för levande historia en rapport som enligt Ascher motsäger hans tes. Rapporten visar att den lägsta förekomsten av antisemitism finns bland människor som sympatiserar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet – partier med många anhängare inom den antirasistiska rörelsen. Muslimer har visserligen en högre benägenhet till antisemitiska attityder, men rapporten visar också ”en tydligt högre benägenhet att hysa antisemitiska föreställningar bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna” eller har högerauktoritära och konspiratoriska värderingar.

Christer Mattsson svarar med att anklaga Ascher för att undvika hans argument med god precision. Han hävdar att han hänvisat till en rad studier som påvisar hur antisemitismen ökat i västvärlden efter den 7 oktober 2023. Varje enskild studie har givetvis sina begränsningar, men sammantaget pekar enligt Mattsson befintliga data mer eller mindre entydigt mot att antisemitismen har ökat.

Mattsson menar att det är mycket enkelt att kritisera Israel utan att bli antisemitisk – genom att undvika att använda antisemitiska symboler, språkbruk och troper i sin kritik av landet. Den återkommande oförmågan att undvika antisemitism i kritik av Israel står enligt honom i centrum för Segerstedtinstitutets forskning, ett fokus institutet delar med ett stort antal andra forskare världen över.

I sitt svar anklagar Mattsson Ascher för att i strid med ”mer eller mindre hela det internationella forskarsamhälle som studerar antisemitism” komma fram till att det inte är något större problem med den ökade antisemitismen. Han menar att Ascher bortser från verkligheten eftersom hans ärende varken är vetenskapen eller omsorgen om judars väl och ve, utan att skydda den antirasistiska och propalestinska rörelsen som enligt Mattsson ”bevisligen har återkommande problem med antisemitism”.

Mattsson använder en analogi med skolmobbning för att illustrera sin ståndpunkt: En skola som säger sig inte ha problem med mobbning är en skola man ska akta sig för, eftersom den är mer mån om sitt rykte än om sina elever. Samma sak gäller enligt honom för den antirasistiska rörelsen – antingen tillstår man att man har problem med antisemitism och kan bli en del av lösningen, eller så hävdar man att man inte har problem och är då del av problemet.

Debatten belyser djupa oenigheter om hur antisemitism ska definieras, mätas och bekämpas i det svenska samhället. Den visar också på spänningar mellan olika perspektiv på Israel-Palestina-konflikten och hur dessa relaterar till antisemitism. Båda debattörerna understryker vikten av att bekämpa antisemitism, men deras syn på var hoten främst kommer ifrån och hur forskningen ska bedrivas skiljer sig markant åt.

Ascher avslutar med att betona att om man på allvar vill nå framgång i det viktiga arbetet att motarbeta antisemitism och rasism behöver man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt: vara tydliga med ord och begrepp, vara noggranna i forskningen och rikta krafterna åt rätt håll.