Hiphopstjärnan Stor efter år av mörker: ”Börjar känna mig kraftfull”

En av Sveriges mest framstående rappare står barfota i gräset i Lill-Jansskogen i Stockholm. Ulises Infante Azocar, känd som Stor, har ögonen slutna medan kvällssolen silar genom tallkronorna. Med djupa andetag fokuserar han på att skicka tung energi ned i jorden, precis som schamanerna har lärt honom.

Det här är långt ifrån den hiphopstjärna som för några år sedan tillbringade mer tid på krogen än i studion. Nu har rapparen släppt sin femte skiva, ”Grindarna till Ithaka”, som symboliserar en hemkomst efter långa och vingliga irrfärder – precis som Odysseus i det klassiska eposet som titeln refererar till.

En explosiv debut och tung press

När Stor dök upp på den svenska hiphopscenen i slutet av 00-talet var det som om han alltid funnits där. Hans debutalbum ”Nya skolans ledare” präglades av filmiska berättelser där Stockholm svepte förbi i en evig natt, befolkad av ljusskygga existenser. Han var eldfängd för sin ålder och togs emot som den självklara stilbildaren för en ny generation rappare.

Över hans artistnamn prydde en stiliserad kungakrona – en symbol som skulle komma att bli både drivkraft och börda. För Ulises Infante Azocar, nu 39 år, har prestationskraven följt med sedan barndomen.

Förväntningarna fanns alltid där, uttalade eller inte. Hans pappa Sergio Infante Reñasco var poet, och gammelmorfar Rubén Azocar hade varit en uppmärksammad poet i 1930-talets Chile, beundrad av ingen mindre än Nobelpristagaren Pablo Neruda.

”Jag hade inga andra intressen när jag växte upp. Efter sommarlovet i sexan var jag rappare, bara det. Jag var tvungen att göra någonting fantastiskt”, minns han.

Perfektionisten som saboterade sig själv

Framgången kom snabbt. Albumrecensioner gav toppbetyg, priser delades ut och Stor befäste sin position som en av landets mest respekterade rappare. Men bakom fasaden kämpade han med en inre kritiker som aldrig var nöjd.

”Varje gång jag släppte en skiva fick jag fem av fem. Jag vann priser. Men det var ändå inte tillräckligt bra. Och jag har haft väldigt svårt att hantera när jag inte har räckt till. När jag börjar tänka negativt så hör jag tusen röster i mitt huvud”, säger han.

Perfektionismen blev förlamande. Redan som barn rev han sönder teckningar han inte var nöjd med. Som vuxen artist ledde det till dramatiska konsekvenser. En vintermorgon för tio år sedan vaknade han bakfull och la ut en bild på Instagram där han deklarerade att han aldrig mer skulle göra musik.

Sommaren 2018 fick han chansen att medverka i TV4:s ”Så mycket bättre”. Han hade planerat en storslogen tolkning av Linnea Henrikssons ”Säga mig”, komplett med samplingar från ”Ronja Rövardotter”. Men när inspelningsdagen kom hade han fortfarande inte lyckats skriva låten färdig. I stället för att stå kvar och möta misslyckandet, sprang han rakt ut över en blomstrande äng och försvann in i skogen.

Mörkare tider och en förlorad identitet

Samtidigt förändrades den svenska hiphopscenen omkring honom. Musiken blev allt mer kopplad till gängkriminalitet och våld. Rapreferenser började dyka upp i förundersökningar och musiker mördades. Stor började ifrågasätta sin roll i denna miljö.

”Hiphop blev så kopplat till mörker. Och jag var jävligt trött på rollen som rappare. Det där egospelet”, säger han.

I studion blev det inte mycket gjort. I stället tillbringade han dagarna på en bar på Södermalm. Ölen blev till rom, vodka och gin, innan någon ”fladdrig figur” kunde bjuda på starkare saker på toaletten. Han funderade på sina barndomsidoler Bob Marley och The Beatles – artister som kunde sjunga om kärlek och hopp.

”Varför kunde de sjunga om kärlek? De allra största har alltid kunnat det. Så varför blev det fel när jag försökte rappa om det?” undrar han.

I två år satt han fast i detta mönster. Han skissade på låtar, kasserade dem, gick över till baren och blev ”glad och gapig”, för att sedan stappla ut i natten och vakna i någon ny soffa.

Resan till Peru och den andliga vändningen

Förändringen började som en lek. Ulises syster hade börjat studera under en schaman från Q’ero-folket – de sista ättlingarna till Inkariket. Tillsammans med en familjevän läste han en bok som hävdade att jordens heliga livsenergi, Moder Jords kundalini, hade förflyttat sig till Anderna i gränstrakten mellan Chile och Peru.

”Till slut bestämde vi oss: vi skulle åka på upptäcktsfärd! Skit samma om det var sant eller inte. Jag ville bara vara en sån där sjuk shuno som går och letar efter nåt i jorden”, säger han och skrattar åt hur flummigt det låter.

Men väl i Peru började något hända. Han träffade medicinmän och lärde sig tusenåriga metoder att kommunicera med växtrikets andar. Genom psykedeliska upplevelser med kaktusar öppnade han sitt sinne mot andevärlden. I en av visionerna uppenbarade sig hans morfar och uppmuntrade honom att fortsätta på den väg han valt.

När han kom tillbaka till Stockholm hade två avgörande saker hänt: han hade blivit kär och han hade slutat dricka. Nu har det gått tre år. Tillsammans med sin fru Mona Mansour, som är terapeut, gör han dagligen övningar för att möta det undertryckta och bearbeta sin inre kritiker.

”Jag går in till det inre barnet och säger: nu har jag hackat på dig ganska mycket. Förlåt att jag har skrikit så på dig”, förklarar han.

En ny musikalisk riktning

I studion i Hornstull har Stor tillsammans med producenterna Chords och Collén skapat ”Grindarna till Ithaka”. Där hans tidigare material kretsade kring Stockholms nattliv har han nu vänt blicken mot skimrande himlavalv och dolda naturskatter. Producentduon, som är etablerade namn inom svensk hiphop, har skapat en ljudbädd där soulsamplingar möter uråldriga besvärjelser och drömska orgelspel – ”som att höra tallarna prata”, som Stor uttrycker det.

”Jag har gjort det här albumet med en helt ny energi. Nu fattar jag faktiskt hur Bob Marley lyckades. För att skriva om trygghet behöver man vara i den vibrationen själv. Balanserad, med kärlek till sig själv”, säger han.

Prestationspressen har inte försvunnit – det är trots allt hans första musik på tre år. Men skillnaden är att han nu har verktygen att hantera den. När ångesten kommer går han upp och mediterar, i stället för att fly.

”Jag kan prata med mitt mörker nu. Stå kvar i det. Och jag vet bättre när jag ska lyssna och när jag bara ska låta den tunga energin passera”, konstaterar han.

Avslutningsspåret på skivan är en kärleksförklaring till hans fru, som mynnar ut i vågor som skvalpar mot en efterlängtad strand. Efter alla år av kamp mot sig själv, efter alkoholmissbruket och de konstnärliga blockeringarna, har en av Sveriges mest respekterade rappare äntligen hittat hem.

”Jag har börjat känna mig kraftfull som människa”, säger Ulises Infante Azocar.