Hon skriver så vackert om Skogskyrkogårdens läkande kraft

En ny roman väcker känslor och hyllas för sin skildring av sorg, arkitektur och mänsklig samhörighet. Lina Schollin Asks debut ”Tallums sång” utspelar sig på Skogskyrkogården i Stockholm och beskrivs som en skimrande berättelse som inte går att släppa.

Lina Schollin Ask är läkare och har tidigare gett ut den självbiografiska sorgeboken ”Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död”, där hon berättar om förlusten av sin första dotter. Nu gör hon romandebut med en berättelse som också har sorg som sin djupaste klang, men som växer till något mycket mer än så.

I den 287 sidor långa romanen, utgiven på Albert Bonniers förlag, möter läsaren tre trasiga människor som hittar stunder av tillhörighet när deras vägar korsas. Den pensionerade arkitekten Gunnar sörjer sin hustru Bodil, sin hund och de barn som aldrig blev. Klara är en gravid läkare som bär på sorgen efter sin bror, sin man och kärleken hon trodde fanns. Och så finns David, en ung och rädd man som längtar efter allt han inte kan och inte vågar.

Men den kanske viktigaste karaktären i berättelsen är själva platsen där deras öden möts. Världsarvet Skogskyrkogården i södra Stockholm utgör en central roll i romanen. Begravningsplatsen ritades av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz och invigdes 1920. Ursprungligen kallades den Tallum, efter alla de tallar som utgör en så viktig del av den böljande, trösterika miljön. Här, bland gravarna och naturen, stöter Gunnar, Klara och David på varandra och hakar så småningom i varandras liv.

Schollin Ask beskriver Skogskyrkogården med sådan skönhet och precision att platsen själv blir levande. Författaren målar upp bilder av Sju Brunnars stig mellan kapellen, tallarna, björkarna och den 3,6 kilometer långa kyrkogårdsmuren. På många sätt fungerar romanen som en kärlekshistoria om arkitekturens och naturens läkande kraft, och kan läsas som både skönlitteratur och guidebok till världsarvet.

Språket i romanen är avskalat och rakt, utan onödiga ord. Vissa scener i boken lyfts fram som särskilt kraftfulla. Förlossningsscenen beskrivs som exceptionell i sin närhet till huvudpersonen Klara. Läsaren får vara så nära henne när hon föder att avståndet mellan karaktär och läsare nästan suddas ut. Klaras desperation blir läsarens egen, hennes känslor blir begripliga och verkliga även när de är extrema.

Romanen belyser också något fundamentalt om mänskliga behov. Den visar tydligt hur viktiga ritualer är för människor. När inga färdiga ritualer finns skapar vi nya, egna ceremonier för att få sammanhang och någon form av karta över livets obegriplighet. Berättelsen visar också att människor inte bara behöver få hjälp av andra, utan att det är minst lika viktigt att själv få bidra och betyda något.

De små gester som växer fram mellan de tre huvudpersonerna illustrerar detta på ett enkelt men avgörande sätt. Klara tar med sig ett paket Mariekex till bänken där de träffas. David hämtar nybryggt kaffe från vaktmästeriet. Gunnar tar initiativ till att de ska ses igen. Det är vardagliga handlingar, men de är fyllda med mening och omsorg.

Även om romanen ibland balanserar på sentimentalitetens rand, och språket då och då svajar något, lyckas författaren hela tiden räta upp texten och återvända till sitt säregna uttryck. Det blir aldrig några allvarliga dikeskörningar i berättelsen.

”Tallums sång” jämförs med Lisa Ridzéns ”Tranorna flyger söderut” från för drygt två år sedan, en debut som fick stort genomslag. Schollin Asks roman sägs ha alla förutsättningar att bli lika älskad och omtalad.

Till slut växer ”Tallums sång” till en innerlig berättelse om värme och medkänsla mellan människor. Det är en roman om hur vi bär varandra genom sorgen, hur platser kan läka, och hur små ögonblick av tillhörighet kan betyda allt när livet känns som tyngst. Genom sin skildring av Skogskyrkogården som både fysisk plats och metafor för mänsklig sorg och tröst, skapar Schollin Ask en berättelse som beskrivs som både gripande och läsvärd.