Uppsala stadsteater sätter upp ”Medan vi brinner”, baserad på Amer Sarsours roman från 2020. Föreställningen har mottagits med stor uppmärksamhet och lyfts fram för att den bevarar den poetiska grundtonen och den dramatiska spänningen från boken. Särskilt Adam Kais insats har uppmärksammats; hans utstrålning beskrivs som stark nog att bära hela föreställningen.
Boken kom ut 2020 och blev snabbt en av de mest omskrivna svenska romanerna det året. Den skildrar en kvinna och en yngre man med ett förflutet i våldsbejakande kretsar. Sarsour väver samman en kärlekshistoria med frågor om skuld, radikalisering och människans förmåga att förändras. Romanen hyllades för sin nyanserade blick på ett ämne som i medierna ofta behandlas i svartvitt.
Amer Sarsour är sedan tidigare verksam som poet och journalist. Han har syriskt ursprung och har i sitt författarskap ofta återkommit till teman som exil, identitet och tro. Med ”Medan vi brinner” nådde han en bredare publik, och boken har sedan dess diskuterats i bokklubbar, kulturtidskrifter och på sociala medier. Att den nu blir teater är ett tecken på det genomslag den fick.
Att överföra en roman som denna till scen är ingen enkel uppgift. Berättelsen bygger till stor del på det outsagda, på blickar och inre konflikter. Teatermediet kräver att det litterära språket översätts till kroppslig närvaro och visuella bilder. I uppsättningen på Uppsala stadsteater har man tydligen lyckats med just det, enligt de röster som hittills har höjts.
Adam Kais är en skådespelare som på senare år har gjort sig känd för sina insatser i såväl tv som på scen. I ”Medan vi brinner” har han en central roll, och hans gestaltning beskrivs som både magnetisk och farlig. Han får karaktärens två sidor att samexistera: den lockande och den hotfulla. Det är en av de insatser som gör föreställningen värd att se.
Uppsala stadsteater har en tradition av att arbeta med samtida litteratur och nyskriven dramatik. Staden, med sin stora studentbefolkning och sina kulturella institutioner, utgör en tacksam miljö för teater som vill pröva nya berättelser. Valet av Sarsours roman passar in i den bilden. Det är en berättelse som väcker frågor aktuella långt utanför teatersalongen.
Pjäsen kommer också i ett läge där svensk scenkonst söker nya sätt att återvinna publikens förtroende efter pandemiåren. Flera teatrar har under de senaste säsongerna vänt sig till etablerade romaner när de har satt samman sina repertoarer. Det handlar inte bara om trygghet, utan också om att hitta berättelser som redan är en del av ett offentligt samtal. ”Medan vi brinner” är ett tydligt exempel på en sådan berättelse.
Sarsours roman är inte en bok som ger enkla svar. Den skildrar människor i gränslandet mellan medkänsla och fördömande. Den frågar hur någon kan hamna i något destruktivt, men också vad som gör att en människa väljer att stanna kvar. Det är en komplexitet som kommer väl till sin rätt på en teaterscen, där publiken möter handlingen direkt, utan berättarens filter.
Föreställningen har redan lett till samtal om litteraturens roll i teaterkonsten. Vissa menar att trenden med romanbearbetningar är ett tecken på att teatern saknar nya manus, medan andra ser det som en naturlig utveckling. Oavsett vilket är det tydligt att intresset för Sarsours berättelse är stort. Den poetiska rösten från boken finns kvar i teaterversionen, och den bär upp även det som inte sägs högt.
Adam Kais utstrålning har lyfts fram som föreställningens motor. Enligt flera recensenter är hans närvaro så stark att den får hela salongen att glöda. Det är en av de där rolltolkningarna som man minns länge efter att ljuset har släckts. Men framgången ligger också i hur ensemblen och iscensättningen kring honom fungerar.
”Medan vi brinner” spelas nu på Uppsala stadsteater och har placerats i en kontext både av aktuell samhällsdebatt och av teaterhistorien om litterära adaptioner. För publiken innebär det en möjlighet att se en av samtidslitteraturens mest uppmärksammade berättelser väckas till liv. För teatern är det en satsning som visar vilken typ av scen man vill vara: en plats där litteratur och teater möts, och där svåra frågor får ta tid.
