Anders Svensson: Så obegriplig är Carl-Oskar Bohlin – egentligen

Carl-Oskar Bohlin (M) har under en längre tid fått kritik för sitt sätt att kommunicera. Han har beskyllts för att tala oklart, krångla till enkla budskap och undvika raka svar. Men en ny genomgång av ministrarnas tal, gjord av Anders Svensson på Språktidningen, sätter in kritiken i ett annat ljus.

Genomgången bygger på läsbarhetsindex, LIX, en metod som utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. LIX mäter hur lätt en text är att läsa genom att väga samman genomsnittlig meningslängd och andelen ord med fler än sex bokstäver. Ju längre meningar och ju fler långa ord, desto högre LIX-värde. Som riktmärke brukar texter under 30 räknas som mycket lättlästa medan värden över 60 anses svåra.

LIX är ett användbart verktyg för att jämföra texter, men det säger ingenting om innehållet. En text kan ha låga värden men ändå vara svår att förstå om den bygger på interna kunskaper. På samma sätt kan en text med höga värden uppfattas som tydlig om den är logiskt uppbyggd. Det är en viktig påminnelse i diskussionen om Bohlin, för kritiken mot honom har inte bara handlat om långa ord eller meningar. Den har också handlat om att han sägs tala abstrakt, utan att ge konkreta besked.

Bohlin är minister för civilt försvar, en post som har blivit betydligt viktigare efter Rysslands invasion av Ukraina och Sveriges inträde i Nato. Frågor om totalförsvar, krisberedskap och skyddet av civilbefolkningen har flyttats fram i den politiska debatten. I ett sådant läge blir kommunikationen en del av beredskapen. Om myndigheter och ministrar ska kunna nå ut med information inför en kris eller ett krig krävs ett språk som vanliga människor förstår. Därför handlar diskussionen om Bohlin inte bara om retorik. Den handlar också om förtroendet för samhällets förmåga att hantera allvarliga situationer.

Att politiker anklagas för att tala otydligt är inget nytt. Inom offentlig förvaltning pågår sedan länge ett arbete för så kallat klarspråk. Redan i språklagen från 2009 slås fast att det offentliga språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Ändå upplever många att myndighetssverige präglas av långa sammansatta ord, passiva konstruktioner och oklara formuleringar. Språktidningens granskning av ministrarnas tal kan läsas som ett bidrag till denna diskussion.

En förklaring till Bohlins språk kan ligga i sakfrågorna. Försvars- och beredskapsområdet är fullt av tekniska begrepp och förkortningar, från ”hemvärn” till olika typer av skyddsåtgärder. Sådant språk kan vara nödvändigt för att upprätthålla precision inom myndighetsvärlden, men det riskerar att bli ett hinder när budskapet ska nå en bredare allmänhet. Gränsen mellan pedagogisk förenkling och fackmässig noggrannhet är ofta svår att dra.

Samtidigt visar forskning att mottagarens förkunskaper spelar minst lika stor roll som textens yta. LIX mäter inte om någon faktiskt förstår, och den fångar inte heller det som uppfattas som undanglidande. Att någon använder långa, komplicerade meningar kan bero på otydlighet, men det kan också vara ett uttryck för försiktighet eller en vilja att nyansera. Utan att fråga den som talar går det inte att avgöra om krångligheten är medveten.

Debatten om Carl-Oskar Bohlin handlar därför i förlängningen om vad vi kan kräva av politiskt språk. Ska politiker leverera enkla svar i komplexa frågor, eller ska de förklara sammanhang? Det ena behöver inte utesluta det andra. Men medborgare som söker besked i ett säkerhetsläge har rätt att begära ett språk som går att ta till sig – oavsett vad LIX säger.