Icona Pop har aldrig låtit ärligare

Efter nästan två decennier tillsammans är den svenska popduon Icona Pop aktuella med sitt fjärde studioalbum ”Ritual”. Skivan, som har vuxit fram under flera år, har beskrivits som duons mest personliga och är en slutsats av den vuxna, elektroniska popens stora bett 2025.

Duon bakom gruppen, Caroline Hjelt och Aino Jawo, inledde sin resa i Stockholm under mitten av 2000-talet. Det riktigt stora genombrottet kom dock först 2012 när singeln ”I love it” förvandlade dem till en av Sveriges mest framgångsrika exportartister inom popsegmentet. Karriären har därefter rört sig i vågor, men det är först med ”Ritual” som de tycks ha landat i ett självklart musikaliskt hem.

Musikindustrin har under flera år fått se en mognad bland sina främsta kvinnliga stjärnor. Från Kylie Minogues upprepade framgångar i sociala medier till starka albumvänskapsprojekt från artister som Sophie Ellis-Bextor, Alison Goldfrapp och Róisín Murphy. Det har handlat om att överleva som eget varumärke i en bransch där strömningstjänsterna tar allt större plats, och där Tiktok snarare än radion styr vad som betraktas som moget att lyssna på.

”Ritual” sticker ut just där. Man vågar andas, lämna gasen och istället perforera med mjuka synthmattor och innerliga texter. Däremot saknar man inte de dansanta inslagen – den minimala låten ”Dance to this” med sin smittande syntslinga och textrader som hyllar genombrottslåten är ett av flera exempel. Det finns också inslag av svårfångad melankoli, en slags pop som bärs av människor som gjort sina livs sorger till sitt signum.

Att kunna förnya sin konst utan att förlora sin publik har länge varit ett av popvärldens svåraste uppdrag. Icona Pops utveckling bör dock vara en besvikelse för dem som tröttnat på gruppens tidigare, mer ensidiga dansgolvsinriktning. Nu är det nyanser och djup som styr, och det ger resultat. Texterna kretsar kring hjärtesorg och överlevnad, men den självupplevda känslan befriar musiken från att bli bitter eller självömkbar. I stället låter det lekfullt och pladdrigt – med ett uns av allvar därunder.

Det syns också i den försiktiga åtskillnaden mellan antalet artister idag jämfört med för tjugo år sedan. I ett klimat där vem som helst kan nå ut och kämpar om uppmärksamheten blir utmaningen att behålla köpkraften och relevansen inför varje release. Här har den svenska duons framgångsformel byggt på en kombination av gediget låthantverk och ett långsiktigt samarbete med etiketten Ultra Music.

”Ritual” är inget helgjutet mästerverk, men den innehåller tillräckligt med styrka och värme för att inte lämna någon oberörd. Bäst blir det när svänget får lov att ta tid och rösterna får samspela med en analog musikalisk grund. Då visar Icona Pop att de regerar i det medium de själva valt – den glittriga, avskalade och djupt mänskliga popmusiken. Med den här skivan har de med största sannolikhet hittat hem i det utrymme där de verkar allra bäst: med vissheten om att vuxna människor aldrig varit mer verkliga än när de står stadigt med båda fötterna i en musikalisk tradition som sträcker sig flera decennier bakåt i tiden.