Tomas Ramberg: Räkna med uppmjukad migrationspolitik om Andersson tar över

Socialdemokraterna går till val på en stram migrationspolitik. Partiledaren Magdalena Andersson är tydlig: Sverige ska ha kontroll, ordning och långsiktigt hållbara regler. Men bland politiska bedömare finns en växande uppfattning att en del av politiken kommer att mjukas upp om hon blir statsminister. Det skifte i invandringsdebatten som ägt rum under året har stärkt förhandlingspositionen för de partier som Socialdemokraterna troligen behöver samarbeta med.

Den restriktiva linjen är ingen slump. Efter migrationskrisen 2015, då fler än 160 000 människor sökte asyl i Sverige, beslutade riksdagen om ett stort antal åtstramningar. Tillfälliga uppehållstillstånd, hårdare regler för anhöriginvandring och ID-kontroller infördes. Socialdemokraterna, som då ledde landet, har sedan dess successivt anpassat sig till en verklighet där migrationsfrågan blivit en avgörande valfråga. Under Magdalena Anderssons ledarskap har partiet ytterligare försökt profilera sig som ansvarstagande i en fråga som länge dominerats av Sverigedemokraterna.

Det nya politiska läget gör dock saken mer komplicerad. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har under mandatperioden drivit en annan linje och motsatt sig flera av S:s skärpningar. Centerpartiet, som ofta rör sig i blockets mitt, värnar en liberalare arbetskraftsinvandring och har samtidigt varit med om att förhandla fram strama regler. Om dessa partier ska stödja en S-ledd regering, lär de begära inflytande över migrationspolitiken. Därför är det osannolikt att en ny statsminister kan behålla valrörelsens skarpa profil rakt av.

Även samarbetspartiernas inbördes skiljelinjer spelar in. Vänsterpartiet har tydligast kritiserat åtstramningarna och vill se en generösare asylpolitik. Miljöpartiet prioriterar klimatfrågan men har samtidigt tvingats kompromissa i migrationspolitiken som regeringsparti. Centerpartiet vill gå längre när det gäller arbetskraftsinvandring och har svårt att acceptera Vänsterpartiets inflytande. Denna blandning gör att en framtida S-ledd regering inte kan ta stöd för givet, och det gör också att frågan om migration kan vägas mot andra sakpolitiska krav.

Det skifte i debatten som skett under året har flera dimensioner. Sverigedemokraterna har fortsatt att sätta dagordningen, och även Socialdemokraterna har anammat en retorik om begränsning och ansvar. Konsekvensen är att de partier som står till vänster eller i mitten inte längre behöver argumentera emot en långvarig, mer öppen invandringspolitik. De kan i stället peka på att mycket av den strama politiken redan är genomförd och kräva att samarbetet handlar om andra sakfrågor, som klimat, bostadspolitik eller välfärd. Därmed har deras förhandlingsläge stärkts – paradoxalt nog i en tid då debatten har blivit stramare.

För Socialdemokraterna finns en uppenbar risk. En uppmjukning av migrationspolitiken kan uppfattas som att partiet sviker ett centralt vallöfte. Det skulle i sin tur kunna stärka Sverigedemokraterna och den borgerliga sidan i nästa valrörelse. Men att utan eftergifter söka samarbete med partier som Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet vore politiskt omöjligt. Magdalena Andersson måste sannolikt balansera mellan att bevara trovärdigheten i migrationspolitiken och att säkra ett parlamentariskt underlag.

Vad en uppmjukning konkret skulle innebära är ännu oklart. Det kan röra sig om frågor som permanenta uppehållstillstånd, möjligheter till anhöriginvandring eller regler för arbetskraftsinvandring. Det kan också handla om att inte gå vidare med ytterligare åtstramningar som S diskuterat under valrörelsen. Vad det än blir skulle en sådan förändring få betydelse långt bortom politiken. Sverige har i decennier varit ett av de länder i EU som tagit emot flest asylsökande i förhållande till folkmängden. Hur en ny regering agerar i migrationsfrågan blir därför en signal till övriga Europa.

EU:s medlemsländer har länge förhandlat om gemensamma lösningar för asyl och migration. Frågan om ansvaret mellan medlemsländerna är olöst, och Sverige har tidigare varit en av de stater som drivit på för en solidarisk fördelning. En svensk regering som i praktiken mjukar upp sin egen migrationspolitik kan få svårare att göra det med trovärdighet. Samtidigt kan ett hårdare svenskt tonläge göra det lättare för motsatta krafter i EU att stoppa reformer. Den nya regeringens hållning blir därmed viktig för hela EU:s framtida migrationspolitik.

I slutändan handlar frågan om vad som är värt mer för Socialdemokraterna: att behålla den strama linjen eller att sitta vid makten. Magdalena Andersson har tidigare visat att hon är beredd att söka lösningar över blockgränserna. Om hon efter valet återigen får uppdraget att bilda regering, kan de kompromisser som då blir nödvändiga sätta migrationspolitiken i centrum på ett sätt som få förutspådde när valrörelsen inleddes.