Bokanmälan: Traditionalismens dolda inflytande kartläggs i ny studie

I Mark Sedgwicks bok ”Den eviga ordningen. Filosofisk mystik och den radikala högern” presenteras en omfattande kartläggning av traditionalismen, en relativt smal men inflytelserik filosofisk strömning med rötter i det tidiga 1900-talet. Trots bokens titel, som antyder ett fokus på samtida politiska fenomen, handlar verket främst om en idéströmning som rör sig mellan nyplatonism, sufism och esoterisk modernitetskritik.

Sedgwick, professor i arabiska och islamiska studier vid Aarhus universitet, följer traditionalismens centrala tänkare som René Guénon, Julius Evola och Frithjof Schuon. Dessa europeiska modernitetskritiker sökte sig bort från den egna kulturella traditionen för att hämta auktoritet i såväl muslimsk mystik som västerländsk filosofi.

Den grundläggande tanken inom traditionalismen är att alla religioner utgör olika uttryck för en gemensam urtradition – en metafysisk kärna bakom de historiska formerna. Detta är i grunden en nyplatonsk föreställning om en enhet som manifesterar sig i mångfald, och som människan har fjärmat sig från. Själen antas ha sitt ursprung i denna enhet och kan i vissa ögonblick minnas den.

Denna upplevelse beskrivs inte som en ny insikt utan som ett återerinrande av något djupt igenkännbart. Det handlar om ögonblick där världen, som annars upplevs splittrad, plötsligt framträder som enhetlig. Hos traditionalismens tänkare blir dessa erfarenheter inte betraktade som tillfälliga eller subjektiva, utan som bevis på en underliggande ordning i verkligheten.

Traditionalismen är därmed både en metafysik och en historiefilosofi. Den utgår från att det funnits en ursprunglig ordning, och att historien sedan dess representerar ett förfall bort från denna enhet. Moderniteten framställs inte som ett framsteg utan som en upplösning. Individualisering och sekularisering blir tecken på förfall: människan har gjort sig själv till auktoritet istället för att underordna sig en högre ordning.

Hos Julius Evola blir detta synsätt explicit politiskt. Människan ska enligt honom stabilisera sin inre form, underkasta sig en högre princip och övervinna det som uppfattas som upplösning. I denna struktur kodas också skillnader mellan manligt och kvinnligt, ande och materia, form och kaos.

En svaghet i Sedgwicks studie är att han inte placerar traditionalismen i relation till den bredare europeiska modernitetskritiken, exempelvis den konservativa revolutionen eller tänkare som Ernst Jünger. Istället avgränsas traditionalismen till ett snävare, esoteriskt nätverk kring René Guénon och hans efterföljare, vilket får strömningen att framstå som mer isolerad och mindre politiskt genomträngande än vad den faktiskt är.

Kopplingen till ”den radikala högern” framstår därmed som både verklig och otillräckligt genomarbetad. Julius Evola rörde sig i fascistiska miljöer och utvecklade en uttalat hierarkisk och auktoritär livssyn, medan andra, som Frithjof Schuon, stannade i mer inåtvända religiösa sammanhang. Sedgwick visar att kopplingarna finns, men förklarar inte tillräckligt hur denna historiefilosofi rör sig från abstrakt metafysik till konkreta livsformer och politiska ställningstaganden.

Som kartläggning över idéströmningens miljöer fungerar boken utmärkt. Läsaren får följa René Guénon i Kairo, Julius Evola i mellankrigstidens Europa nära fascistiska kretsar, och Frithjof Schuon i religiösa gemenskaper i USA. Sedgwick visar hur deras tänkande rör sig mellan filosofi, religion och livsform, och hur det i vissa fall också får politiska uttryck.

En liknande tankefigur kan ses i samtida miljöer, exempelvis hos Jordan B Peterson, där distinktionen mellan ordning och kaos formuleras i enklare termer. Problemet, menar Sedgwick, är inte att dessa distinktioner görs, utan att de framställs som naturliga. Det som börjar som en erfarenhet, en känsla av att något faller på plats, förvandlas till en modell av världen där vissa sätt att leva anses mer giltiga än andra.

Trots att boken lämnar vissa frågor obesvarade, framför allt vad det är i dessa idéer som upplevs som övertygande och hur de rör sig från erfarenhet till övertygelse, lyckas Sedgwick göra ett svåröverskådligt material begripligt och visa hur en smal idéströmning kunnat få oväntad räckvidd i dagens samhällsdebatt.