Ina Lundström borrar träffsäkert i Göteborgs själ

Den kritikerrosade föreställningen ”Sanningen om Göteborg” har nu nått Lisebergsteatern, och recensionerna är minst sagt omvälvande. DN:s kritiker Niklas Wahllöf har sett Ina Lundströms uppmärksammade produktion och levererar en analys som sträcker sig långt bortom scenkonstens traditionella ramar. Det handlar om en stad som kämpar med sin självbild, och om en föreställning som med råhet och humor sätter fingret på Göteborgs kollektiva komplex.

Ina Lundström, som tidigare gjort sig känd för sina skarpa betraktelser av samtiden, har i denna uppsättning skapat ett verk som tycks fungera som en katalysator för stadsidentitetens alla paradoxer. Publiken på den fullsatta teatern möts av en berättelse som inte skyr vare sig den mossiga leran under stadens yta eller den ibland kvävande lokalpatriotismen. Wahllöf beskriver hur Lundström med en ärlig blick fångar Göteborgs självkänsla – eller snarare bristen på den – på ett sätt som får publiken att både skratta och våndas i samma andetag.

Göteborg har länge intagit en särställning i den svenska självbilden. Staden vid Göta älv har genom historien positionerat sig som arbetarstad, hamnstad och handelsstad – ofta i kontrast till huvudstadens mer självsäkra attityd. Denna dynamik har skapat ett märkligt förhållande till den egna identiteten; en stolthet som ständigt paras med en känsla av underlägsenhet. Det är just denna ambivalens som Lundström fångar i sin föreställning, där ingenting är svartvitt.

Wahllöf noterar särskilt hur föreställningen behandlar stadens relation till sin egen mytbildning. Göteborgsandan, regnet, humoristisk jargong och gemenskapen – allt detta granskas med en skoningslös lupp. Det är en intressant tidpunkt för en sådan granskning, mitt i en period då Göteborg genomgår omfattande förvandlingar. Stora infrastrukturprojekt som Västlänken, den växande tech- och gamingsektorn samt det nya kulturhuset på Järntorget håller på att omdefiniera stadens ansikte. Samtidigt kämpar den med utmaningar kring segregation och social hållbarhet, frågor som sätter press på den traditionella självbilden av öppenhet och jämlikhet.

Det är i detta spänningsfält som Lundströms berättelse tar plats. Föreställningen blir inte bara underhållning, utan också en samhällskommentar som speglar de motstridiga känslor många göteborgare bär på. Kritikern framhåller hur den lyckas balansera mellan det personliga och det allmänna, mellan anekdot och samhällsanalys.

Scenkonsten i Sverige har under senare år allt oftare tagit sig an lokala identitetsfrågor, men sällan med sådan precision och utan rädsla för att trampa någon på tårna. Lundström gör inte avkall på vare sig humorn eller allvaret, och det är just denna kombination som gör föreställningen till något utöver det vanliga. Den publik som fyllde Lisebergsteatern fick en upplevelse som sträckte sig från gapskratt till eftertänksam tystnad – ibland inom loppet av en enda scen.

Den kulturella betydelsen av ”Sanningen om Göteborg” kan inte underskattas. I en tid när städer över hela världen kappas om att profilera sig som attraktiva för investerare, turister och talang, blir den interna självbilden allt viktigare. Göteborg har i detta avseende länge brottats med ett slags metaforiskt baklängesmarsch, där stadens egna invånare ibland är sina hårdaste kritiker. Lundström vänder på perspektivet och tvingar publiken att konfrontera dessa känslor snarare än att sopa dem under mattan.

Niklas Wahllöfs recension lyfter fram detta som en central del av uppsättningens genomslagskraft. Det handlar inte om att ge en enkel lösning på stadens komplexa identitetskris, utan snarare om att sätta ord på de känslor som länge funnits där men sällan formulerats i offentligheten. Föreställningen blir på så sätt en spegel som göteborgaren själv får välja hur de vill se i.

Med den respons som föreställningen fått på Lisebergsteatern, och med den fortsatta debatt den rimligen kommer att generera, stärker ”Sanningen om Göteborg” sin position som en betydande kulturell händelse. Den visar att scenkonsten fortfarande har en central roll att spela i samhällsdebatten, och att konst kan fungera som en katalysator för samtal om vem vi är – och vart vi är på väg.