Kerstin Gezelius: En stalinistisk Trumanshow och John Malkovich får hårda män att gråta i Venedig

Venedigfestivalen, världens äldsta filmfestival och en av de mest prestigefyllda, har återigen öppnat sina portar på Lidoön. Årets 83:e upplaga präglas av en påfallande samling filmer som kretsar kring försoning och förskingring. Recensenten Kerstin Gezelius sammanfattar ett program där krig, sönderfallande medier, techmiljardärer, PTSD, ockupation och en växande fascism står i centrum. Den gemensamma frågan tycks vara: går det fortfarande att mötas, förstå varandra och stå emot brutaliteten? Det är en fråga som inte bara ekar i biosalongerna utan också i en omvärld präglad av konflikter och polarisering.

Venedigfestivalen har sedan länge varit en barometer för filmkonstens trender och en spegel av samtida samhällsfrön. Till skillnad från Cannes och Berlin, som ofta fokuserar på kommersiella premierer respektive politisk film, har Venedig en förmåga att blanda konstnärligt utforskande med aktuella frågor. Årets program ligger i linje med den traditionen. Flera filmer utforskar krigets psykologiska ärr, inte minst genom närgångna skildringar av PTSD. Detta är ett tema som fått förnyad aktualitet i en tid då våldsamma konflikter pågår i Europa, Mellanöstern och andra delar av världen. Filmmediet erbjuder en unik möjlighet att gestalta de osynliga såren och den långsamma vägen till återhämtning, något som flera regissörer tycks utnyttja med såväl empati som råhet.

Samtidigt tar en annan gren av programmet sikte på mediernas och teknikelitens roll i samhället. Skildringar av urspårade medier, där sanningen blir offer för algoritmer och klickjakt, är ett återkommande inslag. Techmiljardärer porträtteras ofta som moderna maktmäklare vars kapital och inflytande formar politiska agendor och vardagsliv. Dessa filmer ställer obekväma frågor om ansvar, integritet och demokratins sårbarhet. I en tid där desinformation sprids snabbare än någonsin och sociala medier fungerar som både offentliga torg och eko-kammare, blir dessa skildringar inte bara underhållning utan också viktiga samhällskommentarer.

Ockupation och fascismens återkomst är ytterligare två teman som väger tungt i årets utbud. Filmskapare från olika länder använder historiska händelser som paralleller till nutid – från Palestina till Europa – för att undersöka hur auktoritära krafter kan växa fram även i liberala demokratier. Venedig har en lång tradition av att visa politiskt laddad film, men årets urval känns särskilt angeläget. Det speglar inte bara globala händelser utan också en växande oro bland intellektuella och konstnärer över att toleransen och den öppna dialogens utrymmen krymper. Festivalen blir därmed en plattform där filmkonsten kan ställa de svåra frågorna, utan att för den skull ge enkla svar.

Bakom de enskilda verken finns också en bransch som brottas med egna utmaningar. Streamingsplattformar har förändrat distributionslandskapet och pressat biografkedjor, samtidigt som produktionskostnaderna ökar. Venedig, med sitt fokus på auteur-driven film, har blivit en viktig arena för att lansera verk som kanske inte passar den vanliga blockbuster-mallen. Festivalen fungerar som en mötesplats för distributörer, producenter och kritiker, och kan därmed påverka vilka berättelser som når en bred publik. I år syns dessutom ett tydligt inslag av oberoende produktioner med internationell prägel, vilket understryker filmens globala språk – även när ämnena är djupt lokala.

Kerzin Gezelius’ sammanfattning lyfter fram en röd tråd som binder samman de annars disparata verken: frågan om försoning. Kan vi, trots alla svek, mötas i en gemensam mänsklighet? Filmerna svarar inte entydigt, men de vägrar att ge upp hoppet. De visar att konsten fortfarande förmår skapa förståelse över gränser – nationella, ideologiska och personliga. I en tid när världen tycks allt mer fragmenterad, blir detta budskap både radikalt och nödvändigt. Venedigfestivalen 2023 bekräftar därmed sin roll som en scen där filmkonstens förmåga att beröra, provocera och upplysa fortfarande står i centrum. Publiken lämnar salongerna med frågor som stannar kvar långt efter att eftertexterna rullat, och det är just där styrkan ligger – i filmens förmåga att tvinga oss att se oss själva och vår omvärld med nya ögon.