Författaren Isabella Nilsson, känd för sina uppmärksammade verk inom nonsenspoesi och essäistik, ger ett lika ovanligt som underhållande porträtt av sig själv genom att besvara de klassiska Proustfrågorna. I svaren framträder en skarp intellektuell röst som blandar existentiell reflektion med humor och litterära referenser.

När Nilsson får frågan om hur hon mår svarar hon kortfattat ”mycket bättre, tack”. Hennes bild av fullständig lycka är konkret och sensuell: ett soligt sovrum med en tax, en vacker man och möjligheten att i lugn och ro fylla i formulär. Det är en bild som speglar hennes förkärlek för det vardagliga och intima.

Bland Nilssons största rädslor återfinns inte överraskande psykiatriska behandlingsmetoder. Hon beskriver transkraniell magnetstimulering på Skaraborgs sjukhus, där en elektromagnetisk spole dunkar mot patientens panna i 60 minuter, och drar en humoristisk parallell till diktuppläsningar med Biskops Arnö-elever på 2010-talet. Beskrivningen ger en inblick i hennes erfarenheter av psykiatrisk vård, något som också präglar hennes författarskap.

När det gäller egenskaper hos andra människor är Nilsson tydlig: sentimentalitet är det hon föraktar mest. Hon menar att det är en perversion som nästan bara förekommer hos män, och påstår att hon aldrig mött en sentimental kvinna. Själv uppskattar hon sensibilitet och intelligens hos både män och kvinnor, i just den ordningen beroende på kön.

Författarskapet beskriver hon som sin största utsvävning. Hennes mest värdefulla ägodel är de brusreducerande hörlurarna – ett konkret redskap för att skapa den avskildhet som tycks vara nödvändig för hennes kreativa process. När hon får beskriva sin talang hon önskar sig handlar det om något betydligt mer praktiskt: förmågan att huk-kissa i skogen.

Nilssons litterära förebilder utgör en impressiv uppräkning av modernismens giganter. Samuel Beckett, Fernando Pessoa, Marguerite Duras, Franz Kafka, Stig Dagerman, Mare Kandre och Thomas Bernhard nämns som favoritförfattare. Bland poeterna lyfter hon fram Stagnelius och Anna Greta Wide. Hennes fiktiva hjältar inkluderar Professor Snape och Don Quijote, medan hjältinnan är Lol V Stein, en karaktär från Marguerite Duras verk.

I vardagen är det dock en kollega som får äran att vara hennes hjälte: Martin Luuk, vars kommande roman hon redigerar. Nilsson arbetar själv som redaktör vid sidan av sitt eget skrivande, och beskriver det som ett ”skräckblandat nöje” att arbeta med Luuks text.

Kärleken liknar hon vid ett maglevtåg, enligt en dikt från en vän. Dessa tåg hålls svävande ovanför spåret med hjälp av elektromagneter och uppnår förbluffande hastigheter, men har också nackdelar som hög energiförbrukning och svårigheter att integreras med befintliga system – en metafor som säger mycket om kärlekens komplexitet.

Nilssons motto är en omskrivning av ett känt citat: ”Att tänka fritt är stort, att ta sovmorgon är större.” Hennes lyckligaste period beskriver hon som några veckor i vintras, när hon hittade en perfekt tredelad dygnsrytm med 16 timmar lätt sederad dvala, fyra timmar skrivande och fyra timmar konståknings-OS på tv. Det är en rytm som vittnar om både kreativitet och en komplex relation till vaken tillvaro.

Den dygd hon tycker är mest överskattad är flit. De flesta former av flit påskyndar enligt henne direkt eller indirekt mänsklighetens undergång – ett uttalande som ligger i linje med hennes kritiska hållning till produktivitetskultur och kapitalism.

När det kommer till döden har Nilsson ett filosofiskt förhållningssätt. Hon menar att antalet intressanta sätt att dö på överstiger antalet intressanta sätt att leva på, men citerar samtidigt Marguerite Yourcenars ”Vishetens natt”: ”Vem är så dåraktig att han dör utan att åtminstone ha sett sig om i sitt fängelse?”

Isabella Nilsson, född 1989 i Skövde och numera bosatt i Göteborg, debuterade 2011 med ungdomsromanen ”Verklighetsprojektet”. Genombrott kom 2018 med ”Nonsensprinsessans dagbok” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Därefter har följt nonsenspoetiken ”Vårt behov av vers” 2020 och essäboken ”En bok för Ingen” 2022, också den nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Fjolårets uppmärksammade ”Tomhet och ömhet” har cementerat hennes position som en av de mest intressanta rösterna i samtida svensk litteratur.

I slutet av sommaren kommer två nya verk: ”Om varmhållning av levande döda” och ”Samlade värk”, båda på Ellerströms förlag. Vid sidan av sitt eget skrivande arbetar Nilsson även som översättare av författare som Dorothy Parker, Mervyn Peake och Emily Brontë.

Genom Proustfrågorna framträder en författare som balanserar djup intellektuell stringens med självironisk humor, existentiell ångest med konkret vardagslighet. Hennes svar vittnar om en person som lever nära både litteraturen och livets mest grundläggande villkor.