Den tyska termen ”irren” rymmer flera betydelselager: att gå vilse, att ta fel väg, att komma bort från den rätta stigen – men också ett äldre begrepp för vansinne. Det är som om galenskapen i denna ordförståelse ännu inte helt har förankrats i det inre, utan fortfarande äger rum i det yttre rummet. Man förlorar orienteringen, tappar kontrollen över sin position i världen, hamnar på avvägar.

Detta perspektiv öppnar för en djupare förståelse av vad det innebär att förlora sin plats i tillvaron. Det handlar om mer än fysisk desorientering – det rör sig om förlusten av hemhörighet, det ögonblick då verkligheten inte längre låter sig tolkas och förstås på det sätt man är van vid. När världen slutar bära en, måste man börja hålla samman sin identitet med hjälp av list, disciplin och olika masker.

Det är mot denna bakgrund som 1900-talets filosofi återkommande har vänt sig till Odysseus och hans irr­färder. Han framträder som en människa som endast överlever genom att göra sig tillräckligt hård, tillräckligt tom och tillräckligt föränderlig för att kunna glida mellan olika namn, roller och faror. Hans överlevnadsstrategi bygger på flexibilitet och anpassningsförmåga i en värld fylld av hot.

För den som upplever ansiktsblindhet blir Odysséens tematik särskilt talande. Erfarenheten av att se en väns eller släktings ansikte och kunna urskilja alla enskilda delar – benstrukturen, ögonen, färgerna, munnen – men ändå inte riktigt känna igen personen som helhet, utgör en variant av samma desorientering som Odysseus möter. Allt finns på plats, men identiteten glider undan. Delarna vägrar att bilda en sammanhängande helhet.

Den motsatta erfarenheten kallade Aristoteles för anagnorisis – igenkänningen, den plötsliga övergången från okunnighet till kunskap. Detta ögonblick av plötslig insikt och identifikation utgör en central del av det mänskliga dramat.

Redan i öppningsraderna presenteras Odysseus som den mångförslagna mannen, han som drivits ur kurs, sett många städer och lärt känna många människors sinnen. I sång 13, där han slutligen förs i land på Ithaka men ändå inte känner igen sin hemö eftersom gudinnan Athena lagt dimma över landskapet, räknar Homeros nästan ömt upp allt som borde göra platsen igenkännlig: hamnens förtöjningsplatser, stigarna som slingrar sig uppåt, klippornas branta stup och de frodigt grönskande träden. Allt finns där, men inget öppnar sig längre som hem.

Denna osäkerhet flyttar sedan över från platsen till människan själv. Odysseus återvänder förklädd, men hans gamla barnsköterska Eurykleia känner igen honom – dock inte genom ansiktet utan genom ärret på hans ben. Hos Homeros ligger identiteten ofta just där, inte i ansikten utan i spår efter skador, det som blivit kvar som tecken och minnen inristade i kroppen.

Men det är inte endast rädslan för att förlora sig i världen som gör Odysséen relevant. Det finns också en hunger efter en värld som ännu inte låtit sig tämjas av våra vardagliga benämningar. Havet beskrivs inte som blått, som i en barnbok, utan som vinmörkt, järnlikt, porfyrfärgat – som om världen ännu inte ordnades i färger utan i skimmer, mörker, glans och fara.

Cykloper mjölkar får, ystar ost och lagrar den i korgar, för att sedan äta människor till ett gott vin. Nymfer bor i halvdunkla grottor. När Eurykleia känner igen ärret stannar berättelsen upp och hela historien om hur det uppstod förklaras ingående – något som kan pröva en modern läsares tålamod om man inte gillar att få handlingen avslöjad i förväg.

Det märkliga ligger alltså inte bara i vad Odysséen berättar, utan i hur den gör världen begriplig. Den arbetar genom hushåll, ritualer, ting, gudomliga kausaliteter och långa redogörelser för hur något tillverkas, lagras, skadas eller känns igen. Detta skiljer sig från den moderna romanens vana att låta detaljer peka mot ett dolt inre liv hos karaktärerna.

Kanske är det därför dikten fortfarande känns så levande. Den rör sig mellan två motsatta begär: längtan efter igenkänning – att få veta vem som är vem, att hemmet fortfarande finns där, att ett ansikte förblir detsamma – och samtidigt lockelsen i att kastas ut i något äldre, märkligare, mindre ordnat av det redan kända.

Att irra är då inte bara att förlora vägen. Det är också att dras mot en kunskap som inte kan nås utan desorientering. Det är genom att förlora sig som man kanske kan finna något nytt, något som ligger bortom de välbekanta kartorna och namnen. Odysseus berättelse förblir aktuell just för att den fångar denna dubbla rörelse mellan orientering och desorientering, mellan hemkomst och hemlöshet, mellan identitet och transformation.