Författaren och kritikern Isabelle Ståhl har publicerat en ny essä som granskar sentimentalitetens mekanismer – och väcker frågan om varför känslor som betraktar sig själva väcker sådant förakt. Utgångspunkten är ett citat från författaren Isabella Nilsson, som i en intervju svarar att hon föraktar sentimentalitet mest av alla egenskaper. Hon kallar den ”en perversion som man nästan bara möter hos män” och säger sig aldrig ha mött en sentimental kvinna.
Ståhl menar att Nilssons observation träffar rätt. Nästan alla kvinnor hon känner har ett praktiskt förhållande till starka känslor. Hon beskriver en scen som återkommer i olika versioner: mannen ligger i sängen och talar om något han saknar – en svunnen tid, en kärlek, ett liv som inte blev. Ju mer han talar, desto större blir förlusten. Kvinnan säger att han nog reder sig. Hon har fullt upp med att få vardagen att fungera.
En kvinna Ståhl känner berättar att hon inte kan tänka för mycket på att barnen blir äldre. ”Då skulle jag drunkna”, säger hon. Det hon vägrar, konstaterar Ståhl, är inte ömheten utan den bottenlösa känslan när något håller på att ta slut – eller när man förstår att det en dag kommer att göra det. Barnet framför en blir samtidigt bebisen som nyss fanns och den vuxna som ska komma. Varje ny förmåga blir också en förlust.
Sentimentaliteten, menar Ståhl, handlar inte om att känna starkt utan om vad känslan gör med betraktelsen av verkligheten. Vemod är smärtan över förgängligheten. Sentimentaliteten börjar när smärtan fästs vid en bild, när känslan börjar betrakta sig själv och bilden får anspråk på att säga något om världen. Den sentimentale ser det levande framför sig från en framtid där det redan är borta. Känslan kan vara fullständigt sann, men ur intensiteten drar han lätt slutsatsen att berättelsen måste vara sann – känslan blir ett bevis.
En vän har sagt till Ståhl att hon laddar saker, en förmåga som är hennes största gåva och största last. Ett visst ljus, ett namn, en helt vanlig eftermiddag blir plötsligt förbundet med kärleken, tiden, döden. Hon beskriver hur hon cyklar hem en augustikväll, när mörkret har fått den djupa blå ton som bara finns i slutet av sommaren. Grönskan längs den ödsliga asfaltsvägen står mörk och trött, några blommor lyser i vägkanten. Hon har missat sommarens ljus – hon hade så fullt upp med att få vardagen att fungera.
Mekanismen är välkänd sedan tidigare. Under 1700-talet uppfattades sensibilitet som en moralisk förmåga – den som grät inför andras lidande visade att hon inte var förhärdad. Men misstanken följde nästan genast: är tårarna ett moraliskt organ eller en föreställning som arrangeras för en själv? Ståhl lyfter fram Goethes ”Den unge Werthers lidanden” som typexempel. Werther hånas inte för att han känner för mycket, utan för att Lotte måste bära hans kärlek, naturen, döden och hela universum. Han älskar henne – och använder henne samtidigt för att erfara sig själv som den som älskar.
I dag lever mekanismen vidare under finare namn, enligt Ståhl: autenticitet, sårbarhet, trauma, nostalgi, vibe. Cringe är skammen inför den som laddar saker och människor med alltför stark betydelse utan ironisk distans. Samtidigt lever vi i en nästan patologisk nostalgi, där det förflutna framkallas genom gamla typsnitt, ljudet från en gammal dator eller 1950-talets hemmafruideal – då kallas det estetik.
Essän har också en personlig ingång. Ståhl skriver att hon som barn sörjde sommarlovets slut och började sakna barndomen medan hon fortfarande befann sig i den. Hon berättar om sin pappa, som redan när hans hamster dog föreställde sig hur han ett halvår senare skulle stå i gymnastiksalens kalla ljus och minnas den. ”Han var pojken vars hamster hade dött och regissören som placerade honom i rätt ljus”, skriver hon – ett typexempel på hur sorgen kan vara verklig samtidigt som den arrangeras för en själv.
Det mest genomgående exemplet är ändå barnet, och textens vändning kommer just där. Sentimentaliteten kan göra det nästan outhärdligt att se på sonen, eftersom hon samtidigt ser bebisen som försvunnit och den vuxna han ska bli. Men när den våldsamma ömheten leder tillbaka till det som faktiskt finns framför en – till att hålla, hjälpa, skydda – kan sentimentaliteten bli något annat än förlamning.
Den ömheten är inte bara privat, menar Ståhl. Politiskt kan den bryta igenom ett språk där människor blir kategorier, åtgärder och problem som ska lösas. Hon avslutar med en formulering som bär hela textens argument: ”Ett barn är ett barn. Barn ska inte sitta i fängelse.” Det är också en sanning – en som inte håller fast bilden, utan låter sig hållas.
