Personkryssen i Borlänge har blivit en av de hetaste frågorna i riksdagsvalet 2026. En kandidat som stod på nionde plats på sitt partis lista lyckades ta en plats i riksdagen med hjälp av 648 personröster, trots att personen bara varit medlem i partiet i ett år. Nu utreds kryssen som möjligt valfusk, och på ledarsidorna beskrivs det som klanröstning. Göteborgs-Posten konstaterar att etnicitet slår ideologi.
I en opinionstext i Dagens Nyheter sätter författaren Qaisar Mahmood in händelsen i ett större sammanhang. Hans tes är att debatten egentligen handlar om vilka väljare som anses ha rätt att använda personvalssystemet, inte om några hundra kryss. Han inleder med en episod från 2002, då Socialdemokraterna just vunnit valet och imamen i Stockholms moské gratulerade Göran Persson till segern å Sveriges muslimers vägnar. Mahmood skriver att han fastnade vid ordet ”vägnar”: han hade varken gett imamen mandat att företräda sig eller att uttala sig å hans vägnar. ”Man kan bli räknad utan att bli tillfrågad”, skriver han. Det hade inte heller de tusentals muslimer i Sverige som aldrig varit medlemmar i imamens församling.
Sedan 1970-talet menar Mahmood att staten själv har byggt upp en struktur som uppmuntrar etnisk representation. År 1975 antog riksdagen en invandrarpolitik med tre mål: jämlikhet, valfrihet och samverkan. Valfriheten handlade formellt om rätten att behålla sin kulturella identitet, men den fick en konkret form när staten började ge bidrag till riksförbund ordnade efter ursprungsland. För den som ville bli hörd i samhällsdebatten räckte det snart inte att vara medborgare. Man behövde en förening, en ordförande och en folkgrupp att tala för.
Partierna agerade utifrån samma logik, enligt Mahmood. I decennier har de satt upp kandidater med invandrarbakgrund för att ”nå ut”: en kurd i valstugan i Husby i Stockholm, en syrian på listan i Södertälje, en somalier på affischen i Botkyrka. Ingen sa det rakt ut, men budskapet var att personen representerar en grupp på grund av sitt ursprung, sitt efternamn och sin hudfärg. När partierna gjorde det kallades det inkludering, representation och spegling. När väljarna gör det kallas det klan, konstaterar han.
Han pekar också på en dubbelstandard i synen på lokala och etniska röstmönster. När väljarna i Rättvik, en kommun i Dalarna, kryssar någon från bygden kallas det förankring. Ingen ledarsida skriver om klanröstning i Jämtland. Det är samma beteende, menar han. Skillnaden är vem som räknas till ”vi” och vem som räknas till ”de andra”.
För att förklara hur sådana gemenskaper uppstår använder Mahmood statsvetaren Benedict Anderson. I boken ”Den föreställda gemenskapen” från 1983 beskrivs nationen som en gemenskap av människor som aldrig möts men ändå känner sig bundna till varandra. Sedan1970-talet, menar Mahmood, har det svenska systemet hjälpt till att föreställa fram mindre gemenskaper inom den stora: folkgrupp, etnicitet, ursprungsland. ”Nu använder väljarna personkrysset precis som det var tänkt. Och vi är förvånade”, skriver han.
Mahmood understryker att han inte försvarar etnifiering av val till demokratiska församlingar. En röst ska vara en åsikt, inte ett arv, skriver han. Men det kravet kan inte ställas på väljarna så länge partierna själva sorterar dem efter härkomst. Den imam som gratulerade Persson 2002 hade inte fått sitt mandat från honom, skriver Mahmood. Mandatet kom i stället från ett samhälle som i decennier gjort imamer och förbundsordförande till språkrör för ”de andra”, och från politiker som hellre talade med representanter än med väljarna.
Slutsatsen i texten är att partierna själva ritade spelplanen. De sorterade väljare i Rosengård, Rinkeby och Jakobsgårdarna efter ras, hudfärg och ursprung, och visade att det gav utdelning. Nu spelar väljarna själva. De samlar sina kryss, räknar på spärrarna och lägger rösten där den väger tyngst. Det är, menar Mahmood, ren och skär taktik – precis samma slags politik som partierna själva bedrivit i årtionden. ”Vad är det då som upprör? Att väljarna med utländsk bakgrund spelar spelet bättre än de som skapade det?”, frågar han.
