Gatumusiken i Sverige – en tynande tradition

Från London rapporteras det att gatumusiken håller på att utrotas och i Bryssel har antalet musikanter halverats på bara några år. Även om officiell statistik saknas i Sverige är trenden tydlig också här. I Stockholm är panflöjtsmusikanterna i City sedan länge försvunna, Rebell-Robban har förvisats från Slussen och den välkända Orgel-tanten på Sergels torg är avliden.

Kvar finns knappt någon, förutom möjligen den mustaschprydde mannen med cittra som sporadiskt dyker upp i tunnelbanan, spelar några toner och försvinner vid nästa station – ett nästan drömlikt inslag i en annars allt tystare stadsmiljö.

”Skogen har sina visor och fjellet sina låtar, men äfven gatan har sina toner”, skrev August Strindberg och Claes Lundin om gatumusikanter redan 1882 i ”Det gamla Stockholm”. Dessa gatans toner saknas nu alltmer. Inte nödvändigtvis för musikens kvalitet i sig, utan för att musikanternas närvaro förankrade invånarna i staden, skapade gemensamma referenspunkter och band samman främlingar. De fick Stockholm att kännas som något mer än bara en geografisk yta – de gav staden en själ och en identitet.

I dag är många av dessa gatans artister endast svunna legender. Även den tyske munspelsmannen Horst, som med sin högtalare tryckt mot örat och särpräglade teknik en gång väckte Karl Ove Knausgårds förundran i ”Min kamp”, är borta från stadsbilden.

Från förbud till legalisering och tillbaka

Gatumusik legaliserades i Sverige 1970 efter en uppmärksammad rättsprocess där den brittiske gatumusikern Don Partridge åtalats för att ha arrangerat en offentlig konsert utan tillstånd. Efter överklagande frikändes han slutligen i hovrätten, vilket föranledde att dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin undertecknade en lagändring som gjorde gatumusik laglig utan särskilt tillstånd på Sveriges gator och torg.

Trots tidigare förbud har Stockholm alltid präglats av färgstarka gatumusikanter. Strindberg beskriver till exempel 1800-talets ”Filiokromen”, en vild och rödbrusig fiolspelare som brukade uppträda utanför restaurang Hasselbacken på Djurgården till publikens skräckblandade nöje. Ibland fick han mynt som han fångade med munnen – en detalj som pekar på en annan förklaring till gatumusikanternas försvinnande: det kontantlösa samhället.

Ett fältexperiment

Vid ett försök att kartlägga dagens situation under en februaridag var resultatet nedslående. Varken på Medborgarplatsen, Gamla stans Stortorg, Sergels torg eller i den uppvärmda Sergelgången syntes några musikanter. Under två dagars sökning var det enda musikaliska inslaget en romsk man med dragspel utanför Åhléns på Drottninggatan.

Den digitala bubblan och det offentliga rummet

Ljudforskaren Michael Bull skrev 2004 om hur iPod-användare började regissera sin omgivning genom att välja passande musik, medan medmänniskor i det offentliga rummet reducerades till statister i en film där användaren själv var både regissör och huvudrollsinnehavare. Idag kompletteras musiken med korta videor, men principen kvarstår.

I denna digitalt kontrollerade tillvaro upplevs ovälkomna avbrott som övergrepp. När en främling tar fram en gitarr i tunnelbanan och börjar spela tvingas vi plötsligt ut ur vår skräddarsydda bubbla och tas i anspråk av en okänd person. Detta obehag var en bidragande orsak till att SL förbjöd livemusik i sina lokaler 2016, liksom tiggeri. Den som känner sig störd kan numera kontakta SL:s ”trygghetscentral” för att få musikanten avlägsnad.

Stadens själ går förlorad

Problemet är djupare än bara bristen på kontanter. Den urbana västerlänningen tycks allt mer motarbeta stadens verkliga väsen: myllret av oliktänkande människor som försöker samexistera. När vi knappt vågar möta blicken hos en kassör, undviker tiggare och ber matkurirer lämna leveranser utanför dörren, är det inte konstigt att gatumusik upplevs som störande – till och med som ”psykologisk tortyr”, för att citera en brittisk domare.

Samtidigt har nya fenomen uppstått. Tiktok-trubaduren William Sundman Sääf har blivit viral genom att sjunga svenska visor i Stockholms tunnelbana. Hans klipp väcker intresse för sin gränslöshet och han körs ibland ut av ordningsvakter. Hans projekt känns som ett uppror mot den utveckling där stadens ljudlandskap tystnar.

Paradoxalt nog föredrar många att konsumera denna gatumusik digitalt framför att möta den i verkligheten. Vi stirrar hellre ned i mobilen när en gatumusicerare dyker upp, för att senare kanske titta på samma artist via sociala medier – i lugn och ro, på våra egna villkor. När vi förbjuder (o)ljudet i det offentliga rummet får individerna sin efterlängtade ro, men staden förlorar ytterligare en del av sin själ.