Katastrofala norska ”Kraken” går till botten i vidunderlig fart

Norrmännen har under senare år etablerat sig som Skandinaviens främsta skapare av monsterfilmer och katastrofdramatik. Med produktioner som ”Trolljägaren” och ”Bølgen” har de visat prov på en förmåga att kombinera lokala myter med modern filmteknik och skapa underhållning som nått långt utanför landets gränser.

Men i den senaste satsningen, ”Kraken”, lyckas inte den norska filmindustrin upprätthålla samma kvalitet som tidigare succéer. Filmen, som utspelar sig i en avlägsen norsk fjord, bygger på den klassiska sjöfartsmyten om det gigantiska bläckfiskliknande havsvidundret som sägs ha dragit ned otaliga skepp i djupet.

Trots ett lovande koncept och en rik mytologisk grund att ösa ur, faller ”Kraken” platt både när det gäller spänningsuppbyggnad och visuellt genomförande. Filmen misslyckas med att skapa den nervkittlande atmosfär som behövs för att en monsterfilm ska fungera, och den känsla av överhängande fara som präglade exempelvis ”Bølgen” lyser med sin frånvaro.

Den norska filmindustrin har annars visat sig skicklig på att använda landets dramatiska naturlandskap som kuliss för sina katastrofberättelser. De djupa fjordarna, höga bergen och isolerade samhällena skapar en naturlig inramning för historier där naturen själv blir antagonisten. Detta geografiska övertag utnyttjas dock inte till fullo i ”Kraken”.

Något som ytterligare drar ned helhetsintrycket är filmens visuella effekter. I tidigare norska genrefilmer har man ofta lyckats skapa övertygande monster och naturkatastrofer trots begränsade budgetar jämfört med Hollywood. I ”Kraken” känns dock de digitala effekterna daterade och tar tittaren ur upplevelsen snarare än att förstärka den.

Norges framgångar inom genrefilm har under det senaste decenniet lett till ett ökat internationellt intresse för skandinavisk film utanför arthouse-sfären. Filmer som ”Troll” (2022) har blivit globala framgångar på streamingtjänster och visat att det finns en marknad för nordiska tolkningar av monster- och katastrofgenren.

Denna utveckling har också varit ekonomiskt betydelsefull för den norska filmindustrin. Med statliga filmstöd som grund har man kunnat utveckla teknisk kompetens och produktionskapacitet som närmat sig internationell standard. Framgångarna har dessutom lockat utländska samproducenter och distributörer, vilket ökat budgetarna och spridningen av norsk film.

”Kraken” var tänkt att fortsätta denna positiva trend, men riskerar istället att bli ett tillfälligt bakslag. Filmen har varken den starka berättelsen eller de visuella kvaliteter som krävs för att slå igenom på den internationella marknaden.

För filmturismen, som blivit en växande näring i Norge där fans vallfärdar till inspelningsplatser från populära produktioner, kommer ”Kraken” sannolikt inte att tillföra mycket. Tidigare filmer har lockat tusentals besökare till platser som Trollstigen och Geirangerfjorden, men ”Kraken” saknar den dragningskraft som skulle kunna skapa liknande effekter.

Trots misslyckandet med ”Kraken” finns det skäl att vara optimistisk inför framtiden för norsk genrefilm. Erfarenheten och kompetensen finns kvar i branschen, och ett enskilt misslyckande behöver inte tyda på en nedåtgående trend. Flera kommande produktioner med liknande tematik är redan under utveckling.

Norrmännens förkärlek för att kombinera urgamla folksagor med modern katastroffilm förblir en spännande nisch inom den nordiska filmproduktionen. Men ”Kraken” visar att inte ens den mest fascinerande mytologiska varelse kan rädda en film som brister i grundläggande dramaturgiska och produktionsmässiga kvaliteter.

För publiken som söker skandinavisk spänning av hög kvalitet får ”Kraken” därför betraktas som en besvikelse, men förhoppningsvis endast ett tillfälligt avbrott i den annars framgångsrika norska tradition av att skapa minnesvärda monster och trovärdiga katastrofer på bioduken.