Italiensk stjärnregissör hittar den stora skönheten i maktens korridorer

Den italienske regissören Paolo Sorrentino har med sin nya film ”La grazia” tagit steget tillbaka till ett mer stilla och kontrollerat filmspråk. Filmen, som har Toni Servillo i huvudrollen, beskrivs som ett vackert och vemodigt drama om makt, nåd och dödlighet. Servillo porträtterar en avgående president som konfronteras med svåra moraliska vägval under sina sista dagar vid makten.

Sorrentino är sedan länge en av Italiens mest uppmärksammade filmskapare. Han slog igenom internationellt med ”Il Divo” 2008, där Servillo gestaltade den omstridde politikern Giulio Andreotti. Därefter följde filmer som ”This Must Be the Place”, med Sean Penn, och ”The Young Pope”, som blev en stor tv-succé. Den stora vändpunkten kom 2013 med ”The Great Beauty”, som belönades med Oscar för bästa internationella film. Därmed befäste Sorrentino sin ställning som en av Europas ledande auteurer, med en visuellt påkostad stil som ofta kretsar kring existentialism, skönhet och politisk korruption.

I ”La grazia” återförenas han med Servillo, vars samarbete med regissören har blivit något av ett signum. Servillo medverkade även i ”The Consequences of Love” och har i flera av Sorrentinos verk spelat maktmänniskor med inre sår. Hans rolltolkningar utmärks av en stillsam intensitet och en förmåga att göra tystnaden lika talande som dialogen. I den nya filmen lär han återigen få användning för den registret, då hans karaktär – en president i slutet av sitt ämbete – ställs inför frågor som berör landets framtid och hans eget arv.

Tematikens relevans sträcker sig bortom det rent italienska. Berättelser om ledare som närmar sig slutet av sin karriär har blivit allt vanligare inom den europeiska politiska filmen. I en tid då förtroendet för institutioner och politiska ledare är skört, erbjuder ”La grazia” en påminnelse om att makt alltid medför etiska svårigheter. Filmen tycks inte främst vara en skildring av konkreta politiska händelser, utan snarare en betraktelse över vad som händer med en människa när hon tvingas lämna ifrån sig kontrollen. Den nåd som titeln anspelar på kan läsas både som religiös och sekulär – en form av förlåtelse eller accepterande inför det oundvikliga.

Sorrentinos visuella språk har ofta beskrivits som överdådigt, med symmetriska kompositioner, mättade färger och långsamma kamerarörelser. I ”La grazia” verkar han dock ha tonat ned de mest utrerade dragen till förmån för lågmäld närvaro. Enligt de första intrycken handlar det om en återgång till det mer dämpade berättande som präglade ”Il Divo” – en film som även den rörde sig i gränslandet mellan politik, moral och personlig tragedi.

Valet av Toni Servillo i rollen som president är knappast en slump. Skådespelaren är känd för att gestalta karaktärer med ett komplicerat inre liv. Från den karismatiske men gåtfulle Andreotti till den bohemiske och desillusionerade journalisten Jep Gambardella i ”The Great Beauty” – han har gång på gång visat en förmåga att gestalta människor som bär på en känsla av förlust, trots att de befinner sig i maktens centrum. I ”La grazia” lär han få nytt utrymme att utforska det spektrum som uppstår när prestigen inte längre räcker till.

Den italienska filmindustrin har under de senaste decennierna brottats med minskade biobesök, men landets auteurfilm har fortsatt att göra avtryck internationellt. Sorrentino tillhör en generation filmskapare som lyckats behålla en stark konstnärlig identitet samtidigt som de nått en global publik genom streamingtjänster och festivaler. Hans filmer säljs ofta till ett stort antal länder, och varje nytt verk väcker förväntningar hos såväl kritiker som en trogen publik.

”La grazia” tycks landa mitt i den traditionen. Den kombinerar det personliga med det politiska och ställer frågor som inte har enkla svar. Det är heller inte en film som söker bekräfta en given världsbild, utan snarare en som lämnar betraktaren med en känsla av oro och eftertanke. Vemodet som genomsyrar berättelsen blir därmed inte ett uttryck för hopplöshet utan en påminnelse om människans bräcklighet – även hos dem som innehar den högsta makten.

Mot den bakgrunden framstår ”La grazia” som en viktig påminnelse om varför den europeiska konstfilmen har ett existensberättigande. Den visar att film kan vara mer än underhållning; den kan fungera som ett forum för moralisk reflektion. I en tid av snabba klipp, korta klipp och ständiga intryck erbjuder Sorrentino och Servillo något annat: en stillsam blick på det mänskliga tillståndet.

Det återstår att se hur filmen tas emot av en bredare publik, men redan nu står det klart att ”La grazia” är ett verk att räkna med. För den som följt Sorrentinos bana sedan ”Il Divo” är det en välkommen återkomst till den form som från början gjorde honom till ett namn i den internationella filmvärlden. Och för Toni Servillo bekräftar det återigen hans särställning som en av Italiens främsta skådespelare.