Bostadsfrågan har inte fått någon framträdande plats i årets valrörelse, trots att den är den enda fråga som fällt en regering i Sverige de senaste 35 åren. Rätten till bostad är dessutom grundlagsfäst. I regeringsformens första kapitel, andra paragrafen, slås fast att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning.
Kommunerna bär enligt bostadsförsörjningslagen ansvaret för att planera för bostäder och skapa förutsättningar för goda boendemiljöer. De har flera verktyg till sitt förfogande: plan- och bygglagen, bostadsförmedlingar, kommunala bostadsbolag och ofta egen mark. I merparten av landet fungerar systemet väl. Antalet bostäder per invånare har under lång tid varit konstant, och i kommuner med växande befolkning byggs det i takt med inflyttningen.
I storstäderna är situationen dock en annan. I Stockholm, Göteborg och Malmö är antalet bostäder per invånare i dag lägre än efter fastighetskrisen på 1990-talet. Konsekvensen är att många varken hittar eller har råd med en egen bostad. Unga kan inte flytta hemifrån, par kan inte separera och barnfamiljer kan inte flytta till större när familjen växer.
Stor-Malmö sticker ut som ett positivt exempel. En medveten stadsbyggnadspolitik sedan Ilmar Reepalu tillträdde som kommunstyrelseordförande 1994, i kombination med att Lunds universitet ligger inom storstadsområdet, har bidragit till en positiv utveckling. Fler flyttar till Stor-Malmö än därifrån.
I Storstockholm är problemen som mest påtagliga. Jämfört med 1990-talet saknas omkring 50 000 bostäder. Bostadskön är landets längsta och priserna de högsta. Sedan 2018 har nettoutflyttningen uppgått till nästan 25 000 personer. Många har sökt sig till Malmöregionen, Södermanlands län och Uppsala län.
Den politiska samsyn som länge präglat bostadsbyggandet i Stockholmsregionen har brutits upp. I Stockholmsförhandlingen 2013 och Sverigeförhandlingen 2017 åtog sig åtta kranskommuner att bygga sammanlagt 75 000 bostäder i utbyte mot statliga investeringar i tunnelbana och spårvägar. Nu är avtalen på väg att spricka. Lidingö och Danderyd, båda med moderat styre, har deklarerat att de inte avser att bygga flerbostadshus. I Stockholms stad var Sverigedemokraterna länge ensamma om att motsätta sig bostadsbyggandet, men nu har Moderaterna anslutit sig och föreslagit att bostadsmålet ska ersättas av villor och radhus. Miljöpartiet vill av hänsyn till grönområden skrota målet, och Socialdemokraterna har signalerat beredskap att ompröva det.
Bakgrunden är både ekonomisk och politisk. Bostadspriserna i Stockholm ligger fortfarande omkring tio procent under toppnoteringarna under pandemin, räknat i fasta priser. Banker och finansinstitut som under 2010-talet generöst finansierade bostadsbyggande har stramat åt kreditgivningen, vilket har drabbat framför allt nyproduktionen av hyresrätter. Samtidigt har byggkostnaderna ökat, vilket ytterligare försvårar ekonomin i nya projekt.
Den politiska balansen har också förskjutits. Under ett decennium hade de som ville se staden växa övertaget. Bostadsbyggande var lönsamt för både byggherrar och kommuner som kunde sälja mark till höga priser. Nu har motståndarna fått medvind. Enligt bedömare har bostadsägare som gynnats av prisuppgångar ett intresse av att hålla priserna uppe, och i många villaområden är opinionen skeptisk till nya bostäder.
På kort sikt gynnar storstädernas stagnation andra delar av Sverige. Regioner med bostadsöverskott kan locka till sig pendlare och studenter, och universitetsstäder kan erbjuda både utbildning och bostäder. Men på längre sikt riskerar hela landet att förlora på att storstäderna tappar fart. Utan fungerande bostadsmarknader i tillväxtregionerna riskerar konjunkturnedgångar att bli djupare, enligt bedömare.
För att bryta utvecklingen har flera åtgärder pekats ut. Statliga lånegarantier skulle kunna garantera kapitalförsörjningen till bostadsbyggandet och minska beroendet av bankernas kreditvilja. Regeringen skulle kunna ställa krav på att kommunerna håller ingångna avtal. Länsstyrelserna skulle kunna ges i uppdrag att fördela bostadsansvaret mellan kommunerna i storstadsregionerna. I sista hand finns möjligheten att tvinga kommuner att planera för bostäder, på samma sätt som regeringen i dag kan tvinga kommuner att planera för gruvetableringar.
