Jacob Elordis döda blick sabbar pandemithrillern ”The dog stars”

De postapokalyptiska berättelserna har under lång tid varit en stapelvara inom science fiction-genren, men frågan är om inte kreativiteten börjar sina. Kritiken mot ”The dog stars”, ett verk som utspelar sig i en värld efter en pandemi, är att den i alltför hög utsträckning lutar sig mot redan etablerade konventioner. Det är en invändning som väcker bredare frågor om genrens utveckling och förmåga till förnyelse.

Berättelsen, som kretsar kring en ensam överlevare och dennes hund i ett öde Colorado, har fått blandade omdömen. Å ena sidan hyllas den för sin poetiska prosa och skildring av den mänskliga isoleringen. Å andra sidan menar kritiker att den saknar den originalitet som skulle kunna lyfta den bortom en redan välbekant mall. Det är en svår balansgång att skapa något som känns både tidlöst och nyskapande, och just där tycks ”The dog stars” falla mellan stolarna.

För att förstå kritiken måste man se den i ett större sammanhang. Postapokalypsen som genre har genomgått en remarkabel resa, från tidiga litterära verk till att bli en dominerande kraft inom både film- och tv-produktion. Den har sina rötter i kalla krigets atomhot, men har under senare decennier allt oftare kommit att handla om pandemier, klimatförändringar och samhällets sönderfall. Just överlevnadstemat, med dess fokus på resursbrist, misstro mot främlingar och upprättandet av nya samhällsstrukturer, har blivit en återkommande och snart sagt uttjatad modell.

Här spelar referenserna till Ridley Scotts filmiska arv en central roll. Hans tidiga mästerverk, inte minst ”Blade Runner” från 1982, betraktades som banbrytande för sin tid. Scott lyckades kombinera en visuellt överväldigande dystopi med filosofiska frågor om mänsklighetens natur och teknologins pris. Den framtidsvision han målade upp var inte bara en kuliss, utan en integrerad del av berättandet. Det är just den typen av ambition som saknas i mycket av dagens genrepublikationer, där världsbygget ibland känns som ett ändamål i sig snarare än ett verktyg för djupare reflektion.

Kontrasten mellan då och nu blir tydlig när man betraktar medielandskapet. De stora strömningstjänsterna har gjort att utbudet av postapokalyptiskt innehåll har exploderat. Serier som ”The walking dead” och ”The last of us” har nått en enorm publik och cementerat många av genrens troper. Detta har i sin tur skapat ett ekosystem där riskvilligheten är låg. Förlag och produktionsbolag tenderar att satsa på beprövade koncept, vilket kan leda till en form av självcensur och kreativ trångsynthet. Publiken vet vad de får, men frågan är om de får något de verkligen behöver.

I ”The dog stars” finns onekligen ambitioner. Skildringen av den brutala vardagen, där varje dag är en kamp för överlevnad, är på sina ställen gripande och närvarande. Relationen mellan människan och hunden är berättelsens hjärta och ger en känslomässig kärna som många andra verk i genren saknar. Ändå känns helheten för bekant. Det är en berättelse som följer en förutsägbar bana, från ensamhet och misströstan till ett svagt hopp om en ny början. Den saknar den där oväntade vändningen eller den där tankeväckande idén som skulle göra den oförglömlig.

Sebastian Lindvalls kritik, som den framförts i recensionssammanhang, är därför representativ för en bredare diskussion. Den handlar inte bara om en enskild berättelses förtjänster eller brister, utan om vart genren är på väg. Det finns en längtan tillbaka till en tid då framtidsvisioner var just visioner, och inte bara rekonstruktioner av det vi redan sett. Ridley Scott representerar en epok där science fiction och postapokalyps tog risker, och där publiken belönades med nya perspektiv.

Frågan är om dagens kreatörer kan hitta tillbaka till den andan. Det finns ljuspunkter; independentfilmer och litterära pärlor som vågar bryta mot konventionerna dyker upp med jämna mellanrum. Men för att genren ska överleva på lång sikt krävs det att den vågar ifrågasätta sig själv. Att ”The dog stars” anklagas för bristande nytänkande är i sig en signal. Den signalen, om den tas på allvar, kan förhoppningsvis leda till att nästa generation av berättare vågar tänja på gränserna och skapa verk som inte bara speglar sin tid, utan också utmanar den. För stunden får vi dock nöja oss med att konstatera att genren befinner sig i ett ingenmansland, där överlevnadstemat hotar att överleva sig självt.