När Kjell Sundvalls thriller ”Jägarna” hade premiär 1996 blev det tydligt att hemvändarfilmen inte var någon vacker vykort från Norrbotten. Redan från filmens inledande scener, där Björn J:son Lindhs operainspirerade musik från Puccinis ”Tosca” ackompanjerar en brutal renslakt, är tonen satt. Ändå, eller kanske just därför, tog många norrbottningar filmen till sitt hjärta och den blev en av decenniets mest framgångsrika svenska biofilmer.

Filmen följer kriminalassistent Erik Backström, spelad av Rolf Lassgård, som återvänder till sin hembygd i Norrbotten efter många år i Stockholm. Han anländer till faderns begravning och möts av sin lillebror Leif, spelad av Lennart Jähkel, som framför en sakral hymn i kyrkan med sin tenorröst. Men det som börjar som en återförening utvecklas snart till en mörk historia om vapenbrott, våldtäkt och destruktiv bymentalitet.

När Erik börjar utreda vad som först verkar vara ett fall av tjuvjakt på renar avslöjas en djupare röta. Spåren leder till Leifs gäng och en komplott som involverar patriarkala maktstrukturer och anti-samiska attityder. Tystnadskultur och lojaliteter sätter både utredningen och Erik själv i fara, och spänningen trappar upp mot en närmast operaartad katastrof.

Berättelsen inspirerades av den verkliga så kallade Kalixhärvan på 1980-talet, och inspelningen ägde rum i Älvsbyn, där Sundvall själv har sina rötter. Men till skillnad från regissörens föregående långfilm ”I lagens namn” från 1986, som utspelades i Stockholms undre värld, vände han här blicken norrut mot öppna landskap och en helt annan miljö.

”Jägarna” bröt ny mark i flera avseenden. Norrbotten hade med få undantag varit en vit fläck på den svenska filmkartan. Jan Troells ”Il Capitano” från 1991 om morden i Åmsele var ett av undantagen, men Sundvalls film hade en annan karaktär. Den hade tydliga drag av västernfilm, med den nye sheriffen som gör sig impopulär genom att ställa för många frågor. Influenser från regissörer som Sam Peckinpah, som uppdaterade västerngenren under 1960- och 70-talen, är tydliga.

Filmen gav samtidigt ordentlig skjuts åt Filmpool Nord, som etablerades under samma period. Sedan dess har den regionala filmfonden lockat många produktioner till norra Sverige, ofta med mörka berättelser mot bakgrund av den dramatiska naturmiljön där solen aldrig går ner på sommaren.

Den lokala reaktionen vid premiären var på sitt sätt överraskande. Trots att filmen knappast målar upp en smickrande bild av bygden, med sitt galleri av toxiska män vid jakttorn och vägkrogar, fick den ett varmt mottagande. Under premiärkvällen på hemmaplan 1996 fick filmen lovord från lokala jägare. Enligt Sundvall själv kom en person med en femlitersdunk hembränt morgonen efter. ”Och fem liter hembränt i Älvsbyn är som fem plus i Aftonbladet. Eller bättre”, berättade regissören.

Kanske var det just den obarmhärtiga ärligheten som gjorde filmen tilltalande. Den gav en röst och en plats på filmduken åt en region som tidigare varit närmast osynlig i svensk film. Sundvalls egen inställning till kritiken var pragmatisk: ”Ska man inte få göra film om saker som ger en negativ bild? Det är ju konstens uppgift att ta upp kontroversiella och obehagliga saker så att det blir en debatt.”

Skådespelarprestationerna är en central del av filmens styrka. Lennart Jähkel levererar en intensiv och obehagligt övertygande porträtt i skärningspunkten mellan vansinne och ursinne, medan Rolf Lassgård gestaltar den återvändande polisens komplexa situation. Brödraskapet mellan karaktärerna bärs upp av två skådespelare i högform.

Den bjärta lokalfärgen och filmens sätt att hantera teman som maktmissbruk inom poliskåren och anti-samiska attityder har visat sig ha åldringsbeständighet. Repliker som ”samerna kompenseras alltid med några bidrag” känns fortfarande relevanta. Filmen belyser destruktiva livsmönster och problematiska strukturer utan att romantisera eller ursäkta dem.

I efterhand kan man se hur ”Jägarna” banade väg för en viss typ av norrbottnisk representation i svensk populärkultur. Tv-serier som ”Pistvakt”, där Lennart Jähkel medverkade, och ”Leif & Billy” fortsatte traditionen. På senare år har musikduon Hooja blivit ett lokalpatriotiskt fenomen genom att leka med och samtidigt ära den norrbottniska identiteten.

Filmen blev en publiksuccé och vann två Guldbaggar, bland annat för bästa regi. Den fick en uppföljare 2011 med titeln ”Jägarna 2” samt en tv-serie som sändes i två säsonger 2018 och 2021. Originalfilmen finns idag att streama på flera plattformar.

”Jägarna” visar att kärlek till en plats och dess människor kan lysa igenom även i en berättelse som inte smickrar. Kanske är det just genom att våga visa även det problematiska och kontroversiella som filmen lyckas fånga något sant om sin miljö. Den är inte ett vykort, men kanske just därför en äkta hyllning.