Jacob Lundström: Nu måste Marie Göranzon och Dramaten prata ut

I slutet av oktober lämnade ett plötsligt besked kulturvärlden i chock. Marie Göranzon, en av Sveriges mest respekterade och folkkära skådespelare, meddelade att hon tvingas ta en paus från scenen på grund av hälsoskäl. För den 81-åriga teaterikonen innebar detta ett abrupt avbrott i en karriär som sträckt sig över sex decennier.

Göranzon skulle ha medverkat i Dramatenuppsättningen ”Körsbärsträdgården”, Anton Tjechovs klassiker som hade premiär i november under Stefan Larssons regi. Hennes oväntade frånvaro skapade ett tomrum som inte lätt kunde fyllas, trots att teatern snabbt ombesatte rollen.

Dramaten har varit Marie Göranzons konstnärliga hem sedan 1971. Under dessa femtio år har hon gestaltat ett imponerande galleri av roller, från klassiker till samtida dramatik. Hennes tolkningar har präglats av en särskild kombination av skärpa, teknisk briljans och känslomässigt djup som gjort henne till en referenspunkt för generationer av teaterpublik.

I det svenska kulturlivet intar Göranzon en särställning. Hon tillhör den exklusiva skara av scenkonstnärer som lyckats kombinera konstnärlig integritet med bred folklig förankring. Genom roller i TV-produktioner som ”Varuhuset” och ”Saltön” har hon blivit ett välbekant ansikte även för den publik som sällan besöker teatersalongerna.

Den äldre skådespelargenerationen har under senare år kommit att framstå som allt mer värdefull för Dramaten. I en tid när teaterns ekonomi präglas av nedskärningar och krav på förnyelse, utgör personer som Marie Göranzon och hennes make Jan Malmsjö viktiga bärare av institutionens historia och tradition. Deras närvaro på scenen skapar en levande länk till den svenska teaterns guldålder under Ingmar Bergmans och Alf Sjöbergs epoker.

Göranzon har aldrig tvekat att ta strid för sitt konstnärliga fält. Hon har återkommande kritiserat tendenser inom teatern som hon uppfattat som ytliga eller kommersiella. Samtidigt har hon omfamnat förnyelse när den byggt på hantverksmässig grund och konstnärligt allvar. Denna kombination av traditionalism och öppenhet har gjort henne till en respekterad röst i kulturdebatten.

När en skådespelare i Göranzons ålder tvingas till paus väcker det oundvikligen tankar om slutet på en epok. Teaterhistorien är full av legendariska avskedsföreställningar och roller som blivit de sista. För publiken finns alltid en medvetenhet om att varje föreställning med en älskad artist kan bli den sista man får uppleva.

Men teatern är också konstformen där comebacks och överraskningar hör till traditionen. Skådespelare som Göranzon, som levt ett helt liv på scenen, har ofta en särskild förmåga att återvända. Konsten blir inte bara ett yrke utan en livsform, och scenen ett andra hem som drar en tillbaka även efter motgångar.

Svenska teaterns historia rymmer många exempel på skådespelare som fortsatt verka långt upp i åren. Gösta Ekman d.ä., Gunn Wållgren och Allan Edwall är bara några av de konstnärer som berikade scenkonsten med sin erfarenhet och mognad in i livets höst. I den traditionen finns det gott hopp om att även Marie Göranzon kan återvända till Dramaten.

Uppsättningen av ”Körsbärsträdgården” fortsätter under tiden utan Göranzon. Pjäsen, som handlar om ett samhälle i förändring och en äldre generations vägran att acceptera tidens gång, får en särskild resonans i ljuset av den frånvarande skådespelerskans situation.

För svensk teater vore det en betydande förlust om Marie Göranzons scenkarriär skulle vara över. Hon representerar en speciell form av skådespelarkonst där teknisk skicklighet förenas med personligt uttryck. Hennes precision i repliker, timing och gestaltning är resultatet av decenniers hängivet arbete, en kunskap som är omöjlig att ersätta.

Publiken väntar nu på besked om framtiden. Dramaten har inte kommunicerat några detaljer kring Göranzons tillstånd eller möjliga återkomst, vilket är förståeligt med hänsyn till den personliga integriteten. Men förhoppningen lever att denna paus bara är tillfällig, och att Marie Göranzon ännu en gång ska få möta sin publik från nationalscenens tiljor.

Oavsett vad framtiden bär i sitt sköte står Marie Göranzons konstnärliga gärning redan inskriven i den svenska teaterhistorien. Hennes avtryck kommer att inspirera kommande generationer av skådespelare, och minnet av hennes gestalter kommer att leva vidare i publikens medvetande långt efter att ridån fallit för sista gången.