Jacob Lundström: Vem har inte ljugit för att slippa besöka Umeå?

När Norrbottens-Kuriren i fjol fattade beslutet att pensionera rollen som kulturredaktör vid tidningen blev reaktionerna inte lång tid på sig att komma. En debatt om regional kulturskymning blossade snabbt upp, med oro för vad förändringen skulle innebära för bevakningen av kultur i Sveriges nordligaste län.

Sara Meidell på Västerbottens-Kuriren uppmärksammade i början av februari hur hon plötsligt blev Sveriges nordligaste kulturredaktör – trots att Umeå ligger drygt 25 mil söder om Luleå och närmare 60 mil från Kiruna. Frågan som många ställde sig var vad som nu skulle hända med bevakningen av konst, litteratur, musik och andra kulturyttringar i Norrbotten. Vem skulle initiera samtalen om regionens gruvpolitik, skriva om lokala band som Willy Clay Band eller bevaka Luleå tekniska universitets konstnärliga satsningar?

I det här vakuumet har den nya kulturtidskriften Lavskrikan vuxit fram. Publikationen kan ses både som ett svar på debatten och som ett rop på hjälp. Den visar hur en lokalt förankrad kulturjournalistik kan se ut, men samtidigt är fyra häftade nummer om året långt ifrån tillräckligt för att täcka in allt som pågår i regionen. Behovet av fler röster är uppenbart.

Kritiken mot underfinansieringen av kulturen i regionen är ett tydligt ingångsvärde i Lavskrikans innehåll. Tidskriften har redan hunnit ge ut tre nummer sedan premiären i höstas, och tonen kan beskrivas som tjurig i bästa bemärkelse. Till skillnad från enbart gnäll lyckas redaktionen omsätta klagosången i inspirerat idéarbete, vilket resulterar i en oppositionell kulturjournalistik som både är rolig och uppfordrande.

Det tredje numret innehåller bland annat en intervju med Luleå kommun om en avskedskonsert för 20-åriga Wafiq Choudhury, som utvisas från Sverige efter sju år i landet. Spelningen fick inte hållas i kommunens lokaler eftersom den kunde uppfattas som politiskt icke-neutral. Tidskriftens avväpnande och ansvarsutkrävande följdfråga löd: ”Är det politiskt att sakna en kompis som ska fara från landet?”

I en annan intervju får Norrbottens museums nya chef svara på vilken historisk figur han mest liknar: konsthistorikern Nils Månsson Mandelgren från 1800-talet eller den fiktive folklivsforskaren Job Andersson från Klungans berättaruniversum. Frågan illustrerar tidskriftens lekfulla men samtidigt seriösa förhållningssätt till kulturbevakningen.

På andra sidor i tidskriften recenseras Hilda Westerbergs Kiruna-seriebok ”Årets by”, medan Luleårapparen Zacke står för ett reportage från Dansbandsveckan i Överkalix. En notis har den provokativa rubriken ”Vem har inte ljugit för att slippa besöka Umeå?” – en referens till författaren Parisa Liljestrands uteblivna närvaro vid en konferens i Västerbottens residensstad nyligen.

Namnet Lavskrikan är väl valt. Den diminutiva fågeln är en mycket orädd stannfågel i kråkfamiljen som inte lämnar sin hemtrakt även under svåra förhållanden. Symboliken är tydlig: tidskriften vill vara en ihärdig och modig röst för Norrbottens kulturliv, oavsett motgångar.

Situationen i Norrbotten är inte unik. Runt om i Sverige har lokala medier tvingats dra ner på sina kulturredaktioner eller helt lägga ner dem, vilket skapat ett alltmer glest landskap för kulturjournalistik utanför storstäderna. Detta har fått konsekvenser inte bara för bevakningen av kultur, utan också för möjligheten att föra samhällsdebatter med kulturell utgångspunkt och att synliggöra lokala och regionala konstnärer.

Lavskrikan representerar ett försök att fylla detta tomrum genom en alternativ modell. Med begränsade resurser men stor entusiasm visar tidskriften att det går att bedriva kvalitativ kulturjournalistik även i en region som av många betraktas som perifer. Frågan är om initiativet kan bli hållbart på lång sikt och om det kan inspirera liknande projekt i andra delar av landet där kulturbevakningen tunnat ut.

Behovet av lokal kulturjournalistik är påtagligt. Varje regional kulturoffentlighet i Sverige borde enligt många ha minst en egen lavskrikan – en orädd och ihärdig röst som både granskar, bevakar och initierar samtal om kulturens villkor och uttryck i sin hemregion.