KOMMENTAR: FOTBOLL OCH POLITIK I EN OBEKVÄM SYMBIOS

I skuggan av det stundande fotbolls-VM har en obekväm allians mellan sportens och politikens högsta makthavare skapat en situation där även neutrala åskådare tvingas ta ställning. För många fotbollsälskare som mig har tidigare mästerskap utan svenskt deltagande erbjudit en fristad – en möjlighet att njuta av spelet utan känslomässiga påfrestningar, i enlighet med filosofen Spinozas ideal om distanserad betraktelse.

Mästerskap som 1982, 1986, 1998 och 2014 kunde upplevas med ett visst lugn när Sverige inte kvalificerat sig. Men sommarens VM i USA representerar något helt annat, oavsett om det svenska landslaget tar sig dit eller ej.

När FIFA-presidenten Gianni Infantino inledde sitt samarbete med Donald Trump skapades en symbios som många betraktare finner djupt problematisk. Kombinationen av Infantinos maktutövning och Trumps kontroversiella stil har förvandlat vad som borde vara en fotbollsfest till något många fotbollsälskare känner obehag inför.

Särskilt anmärkningsvärt blev det när Infantino i december överlämnade ett ”fredspris” till Trump – en gest som känns närmast surrealistisk mot bakgrund av att mottagaren sedan dess har hotat och förolämpat ungefär hälften av VM-deltagarna och dessutom fysiskt konfronterat representanter för ett av dem. Under tiden har Infantino demonstrerat sin lojalitet mot Trump, utan att möta betydande protester från fotbollsvärldens etablissemang.

I detta komplexa sammanhang står det svenska landslaget inför en avgörande kvalmatchen mot Ukraina i Valencia. Som svensk fotbollsentusiast befinner jag mig plötsligt i en ovanlig situation: utfallet känns nästan likgiltigt. Visst vore det glädjande om Graham Potter kunde forma ett konkurrenskraftigt lag av de spelare som fortfarande bearbetar upplevelserna under Jon Dahl Tomassons kontroversiella ledarskap under hösten.

Men skulle verkligen någon djupt sörja om Sverige förlorade mot Ukraina? Ett landslag som i nuvarande geopolitiska kontext skulle få betydligt större symbolisk glädje av en framgång. Dessutom skulle en förlust innebära att Sverige slipper delta i ett mästerskap som många anser har kompromissat med sportens grundläggande värderingar.

En utslagning skulle också bespara oss en sommar fylld av presskonferenser där spelare och ledare försöker navigera i ett politiskt minfält, där de tvingas hävda att de ”bara fokuserar på fotbollen” – som om det verkligen existerade något regelverk som förhindrar idrottare att uttala sig fritt som ansvariga vuxna i viktiga samhällsfrågor.

Den obehagliga sanningen är att fotbollen, denna sommaraktivitet som tidigare kunnat erbjuda en tillfällig flykt från världens problem, nu har infiltrerats av krafter som många supportrar finner djupt problematiska. Istället för att representera glädje, gemenskap och fair play, har VM-turneringen blivit ett politiskt slagfält där sport och maktutövning vävts samman på ett sätt som förändrar upplevelsen för miljontals fans världen över.

Men oavsett all denna komplexitet finns det fortfarande en dag av ren fotboll att se fram emot. Kvalmatchen i Valencia representerar det sista ögonblicket innan VM-cirkusen verkligen drar igång. Det är en påminnelse om att sporten, åtminstone för en kort stund, fortfarande kan handla om det som sker på planen snarare än i maktens korridorer.