Hon blev en offentlig angelägenhet redan i livmodern – möt Esme, Sveriges mest kända sötpotatis

Esme blev en offentlig person redan innan hon föddes. När hennes far, journalisten Joakim Medin, greps på flygplatsen i Istanbul i mars förra året, var hon inte större än en sötpotatis enligt gravidappen hennes mamma använde.

Nu, nio månader gammal, häver hon sig upp mot det barnvänliga bordet i familjens lägenhet, klädd i muminklänning och vita kalasbyxor. Hon bankar på boken ”Knacka på!” – en gåva från utrikesminister Maria Malmer Stenergard när hon föddes för tidigt.

– Med lite otur hade jag ju inte alls varit med i bilden här, säger pappa Joakim. Det var skräckscenariot.

Familjen har nyligen återvänt från en reportageresa till Ungern. Det är långt ifrån självklart att de skulle vara här tillsammans. Joakim Medin placerades på högsäkerhetsfängelset Marmara, anklagad för deltagande i terrororganisation, spridning av terroristpropaganda och förolämpning av president Erdogan.

I den nyutgivna boken ”Fängslad av Erdogan” skildrar paret gemensamt den dramatiska tiden. Det är en berättelse om pressfrihet och internationell politik som får mänsklig dimension genom kontrasten mellan kall fängelsebetong och väntande familjeliv. Den brännande frågan under Joakims två månader i fångenskap var: Skulle han hinna hem innan barnet föddes?

– Jag hoppas att vi får med de större perspektiven om yttrandefrihet och demokrati också – frågor som man kanske får en speciell förståelse för genom den här berättelsen, säger Sofie Axelsson Medin.

Rättsprocess utan slut

Torsdagen den 7 maj är det återigen dags för rättegång mot Joakim Medin. Två tidigare tillfällen har skjutits upp, vilket orsakat stor stress hos honom.

– Jag fick stickningar i ansiktet och bröstvärk. När jag googlade såg jag att det kunde tyda på extrem stress. Det är ångestladdat eftersom det här inte tar slut – och kanske aldrig gör det.

Han sitter fast i ett juridiskt moment 22. En frikännande dom är inte realistisk, men inte heller en dom som kan överklagas, eftersom svenska domstolar inte vill medverka i den turkiska processen mot honom.

– I stället kommer det förmodligen resultera i en internationell efterlysning. Oklart vilka effekter det får för mig framöver, säger Joakim, som nu är pappaledig från sitt arbete på tidningen Dagens ETC.

Från massiv uppslutning till tystnad

För ett år sedan slöt hela den svenska offentligheten upp bakom devisen att journalistik inte är ett brott. Även EU-parlamentet reagerade med en skrivelse undertecknad av alla svenska partier, inklusive Sverigedemokraterna.

– Det var extremt rörande, säger Sofie. När det väl gäller så står så många bakom de här viktiga värdena.

Hon menar att uppmärksamheten kring Martin Schibbye och Johan Persson, som fängslades i Etiopien 2011, banade väg för den snabba reaktionen i Joakims fall.

I dag råder dock total tystnad från Utrikesdepartementet.

– Nu är det strax årsdagen för att jag kom hem och det har fortfarande inte skett någon kontakt, säger Joakim. Om en institution som EU kan ta det här på allvar, då borde väl också regeringen kunna kosta på sig uppmärksamhet?

– Jag förstår att tystnaden beror på att det här är ett otroligt känsligt fall. Men man kunde åtminstone sträcka ut en hand, göra någon form av uttalande. Det här handlar inte bara om mig som enskild individ, utan om den svenska pressfriheten.

Överlevnad bakom galler

I boken skildrar paret omväxlande sina erfarenheter. Medan Sofie beskriver sitt uppochnedvända liv i Stockholm, berättar Joakim om livet i fängelset och kampen för att behålla sin mänskliga värdighet.

Han tillverkade en egen kortlek för patiens, lärde sig steka lök i vattenkokare och odlade persiljekvistar i cellens fönster. Särskilt viktig blev träningen – löpning på den lilla rastplatsen och styrketräning med vattendunkar som hantlar.

– Det blev ett sätt att känna att jag blev starkare och inte svagare. Jag hade ju läst Martins och Johans bok och de skrev att man måste träna för att behålla sin mentala hälsa i fängelset.

Av sin medfånge Mahmut fick han en penna och började skriva på toalettpapper. Han intervjuade sina medfångar och fördjupade sina kunskaper om situationen för oppositionella i Turkiet. Ett par celler bort satt Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu, president Erdogans främsta rival.

– Vi fångar var i symbios med varandra. Hade jag inte haft folk att prata med hade det varit ännu jobbigare. Vi satt ju där på olika grunder, men i grund och botten hade vi alla blivit anklagade av den turkiska staten för att vara terrorister.

Diplomatisk kontrovers

Torsdagen den 15 maj får Sofie det efterlängtade beskedet: ”Hello, we have great news. He relieze.” Joakim ska släppas fri.

Men historien tar en oväntad vändning. Medan planet med Joakim och UD:s representant Svante Liljegren fortfarande står på marken i Istanbul, skriver statsminister Ulf Kristersson på X: ”Hårt arbete i relativ tystnad har gett resultat. Den svenske journalisten Joakim Medin är på väg från Turkiet hem till Sverige. Han landar om några timmar.”

– Det blev verkligen en jäkla min på Svante där, säger Joakim. Hoppsan, liksom – det är statsministern som håller på att sabba det här.

”Själv tänker jag att det är uppenbart att Ulf Kristersson och hans pressekreterare varit så ivriga att ta åt sig äran för att jag kommer hem, att de inte brytt sig om att dubbelkolla statusen med UD:s erfarna tjänstemän”, skriver han i boken.

UD:s Svante Liljegren menar dock att hemresan aldrig riskerades av statsministerns uttalande och att meddelandet på X kom först efter att alla osäkerheter var undanröjda.

Fortsatt oro för framtiden

Joakim Medin har länge bevakat konsekvenserna av Sveriges Natoansökan och relationerna med Turkiet. I sin förra bok ”Kurdspåret” skrev han om hur Sverige tvingades ”fördjupa sitt samarbete med en auktoritär förtryckare, Erdogan, för att söka skydd från en annan auktoritär förtryckare, Vladimir Putin”.

I förundersökningen mot honom fanns även material om 14 andra personer i Sverige som uttryckt sig kritiskt mot den turkiska regeringen.

– Mitt namn fanns med på en lång lista som mina advokater hade fått. På den listan fanns även andra, namngivna, svenska journalister.

Ingen av dem har enligt Medin haft kontakt med svenska myndigheter efter hans hemkomst.

– Skräckscenariot är att åtminstone Säpo, och kanske till och med fler svenska myndigheter, har känt till det här men inte varnat oss. Och att jag åkte med risk för att förstöra mitt och vårt liv. Det möte jag hade med Säpo efter min hemkomst, på min begäran, gjorde mig otroligt oimponerad.

Oron för framtiden

Vid det här laget har Esme tröttnat på både diskussionerna och på Maria Malmer Stenergards födelsegåva. Hon visar triumferande upp en bit färgglatt stearin hon lyckats bända loss från en ljusstake.

På frågan om hur världen kommer att se ut när Esme blir stor svarar Sofie:

– Det ser inte ljust ut. Med tanke på utvecklingen i världen så är jag rädd att Joakim inte är den sista svenska journalisten som blir fängslad utomlands.

Hon menar att deras berättelse just därför är viktig – för att dra lärdom av hur det svenska samhället slöt upp bakom pressfrihetsfrågan.

Joakim fyller i:

– Därför är det så sorgligt att den här regeringen misslyckats totalt med att visa samma engagemang nu som när jag fortfarande var kvar bakom galler. Det hade varit en annan sak om allt var över, men det är det ju inte.

Han tar över dottern från sin fru, i det slags lätt anspända samspel som utvecklas mellan småbarnsföräldrar med ett trött barn på väg att somna.

– Vad säger ni om Esme vill bli journalist när hon blir vuxen?

– Haha! Jag har sagt till mina vänner att hon får bli förskollärare på Stora Essingen. Ja, inte ut och resa, säger Sofie Axelsson Medin och riktar en moderlig blick mot dottern. Eller hur?