Joanne Robertson på Fasching är överraskande mycket folkmusiker

I mötet mellan det autentiska och abstrakta – Joanne Robertson på Fasching

I hjärtat av Stockholms jazzscen, på anrika Fasching, framträdde nyligen den brittiska musikern och konstnären Joanne Robertson inför en fullsatt lokal. Det märkliga med konserten var inte bara artistens särpräglade musikaliska uttryck, utan även det faktum att en så pass experimentell artist lyckats locka en ung publik som annars kanske förknippas med en generation där självpresentation och digital närvaro står i centrum.

Robertson, som parallellt med sin musikkarriär även arbetar som bildkonstnär, framför en musik som på många sätt speglar hennes måleriska uttryck. Där hennes konst beskrivs som pastellig och dekorativ, framstår dock musiken som betydligt mer introvert och mörk. Det är ett uttryck som kännetecknas av sin monokroma karaktär, nästan som om den medvetet försöker gömma sig inom sina egna ramar.

Med sin distade Fender Jaguar-gitarr skapar Robertson låtar som tycks sakna traditionella strukturer. Rösten är närmast tonlös och texterna, som knappt är hörbara för publiken, framförs som om de vore uppläsningar ur en privat dagbok. Det hela rör sig i ett gränsland mellan naiv enkelhet och förbluffande komplexitet – ett uttryck som vittnar om en konstnär som är fullt medveten om vad hon vill förmedla.

Robertson har varit aktiv sedan 2008, men det var egentligen först med hennes album från 2016 som hon började utveckla det särpräglade uttryck som senare skulle förfinas i samarbeten med experimentella musiker som Dean Blunt och Oliver Coates. Dessa samarbeten har bidragit till att stärka den visuella dimensionen i Robertsons musik – en aspekt som redan var central i hennes solokonstnärskap.

Det som överraskar under liveframträdandet på Fasching, och som inte är lika påtagligt på hennes inspelningar, är det tydliga inflytandet från brittisk folkmusik. Det finns något i hennes röst och framförande som för tankarna till en sjömansänka från en blåsig kustby som berättar om sorg och förlista skepp. Detta folkmusikaliska element kontrasteras mot influenser från shoegaze-scenen – som om någon skulle framföra improviserade tolkningar av My Bloody Valentines mer obskyra material på ett gatuhörn.

Det intressanta med Robertsons framträdande är hur hon skapar ett rum där publiken måste anstränga sig för att nå fram till henne, snarare än tvärtom. Hon serverar inte sin konst på ett lättillgängligt sätt, utan kräver ett aktivt deltagande från lyssnaren. Detta gör att varje persons upplevelse blir högst individuell och personlig. Robertson blir en projektionsyta där varje åhörare måste skapa sin egen tolkning av vad som faktiskt äger rum på scenen.

Fasching var denna kväll fyllt av en yngre publik som tycks ha sökt sig till något som står i kontrast till den hyperoptimerade digitala kulturen. I en tid där många konsertupplevelser formas för att passa perfekt på Instagram-stories, erbjuder Robertson något diametralt motsatt: en konsertupplevelse som nästan är omöjlig att fånga digitalt och som därmed måste upplevas i stunden, på plats.

Detta kan ses som en form av revolt mot det tillrättalagda och artificiella – Robertson blir i detta sammanhang en företrädare för något som känns autentiskt, rått och omedelbart. Och det är kanske just denna kontrast som förklarar varför en relativt smal artist som Robertson ändå lyckats skapa en sådan besynnerlig framgång bland en publik som annars kanske skulle förväntas söka sig till mer lättillgängliga uttryck.