KD:s förslag om rennäringen väcker oro bland samer

I början av veckan presenterade Kristdemokraterna sina förslag om rennäringen vid en uppmärksammad presskonferens. Partiet, med partiledare Ebba Busch i spetsen, föreslog en minskning av antalet renar och att renskötsel inte längre ska vara ett riksintresse. Förslagen har väckt starka reaktioner i det samiska samhället.

Enligt KD handlar det om att ”ta tillbaka kontrollen över fjällen” och ge fler människor möjlighet att leva och verka i norra Sverige. Kritiker menar dock att detta är en direkt reaktion på Girjasdomen, där Högsta domstolen gav Girjas sameby rätt till jakt och fiske på sina marker.

Debatten om rennäringen och markanvändningen i norra Sverige har pågått länge, men har intensifierats de senaste åren. Särskilt efter Girjasdomen har konflikterna mellan olika intressen blivit mer påtagliga. Vissa kritiker ser paralleller mellan KD:s förslag och Sverigedemokraternas kampanj ”Riv upp Girjas-domen” som synts i lokala medier i Norrbotten.

Renskötsel är en näring som följer naturens rytm. Under våren vandrar renarna mot fjällen där kalvarna föds och där det finns gott om bete. På hösten flyttas de med hjälp av renskötarna ned mot skogslandet där överlevnadsvillkoren är bättre under vintern. Detta arbete är både tidskrävande och slitsamt – i vissa samebyar arbetar renskötarna upp till sju veckor med höstflyttningen.

En komplicerande faktor för rennäringen är att betesmarkerna i skogslandet påverkats negativt av skogsbruket, särskilt plantering av Contortatall där lav – renens huvudsakliga föda under vintern – inte trivs. Introduktionen av Contortan skedde trots kraftiga protester från samiskt håll.

Bilden av samerna som en maktfaktor som hindrar utveckling i norr motsägs av de många andra intressen som påverkar markanvändningen i regionen: gruvor, skogsbruk, vattenkraft, vindkraft, militär verksamhet och turism.

I debatten om tillgången till jakt och fiske lyfts ofta jägarnas intressen fram. Enligt statistik från den tidigare Renmarkskommissionen jagar endast cirka 0,12 procent av Sveriges befolkning, men gruppen får oproportionerligt stor uppmärksamhet i media, möjligen på grund av att den består av ekonomiskt starka aktörer.

Det bör också noteras att sedan småviltsjakten infördes 1993 har alla rätt att jaga och fiska i fjällen under vissa förutsättningar, och marken ägs fortfarande av svenska staten.

För många samer väcker den nuvarande debatten smärtsamma minnen av historisk diskriminering. Den svenska statens politik har genom åren lett till förlust av språk och kultur. Många äldre samer, som tvingades in i skolsystemet utan att kunna svenska, har upplevt både språkförbud och aga.

Sveriges landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) har uttryckt en vilja att minska konflikterna i norr och nämnde särskilt situationen för icke-renskötande samer. Detta uttalande har dock kritiserats av representanter för det samiska samhället, som menar att samerna själva måste lösa sina interna konflikter utan statlig inblandning.

Den pågående debatten handlar i grunden om värderingar – vad som ska prioriteras i markanvändningen. Kritiker menar att den ekonomiska aspekten får för stort utrymme på bekostnad av kulturella och miljömässiga värden. Frågor om urfolks rättigheter, biologisk mångfald och hållbar markanvändning ställs mot ekonomisk tillväxt och andra näringsintressen.

För det samiska samhället är dessa förslag ytterligare ett kapitel i en lång historia av utmaningar och svårigheter i relationen till den svenska staten. Många röster i debatten efterfrågar nu en mer nyanserad diskussion som erkänner komplexiteten i frågorna och respekterar både samiska rättigheter och domstolsbeslut.