En röst i det sekulära Sverige: Joel Halldorfs balansakt mellan tro och offentlighet

Ute sjunger koltrasten. Joel Halldorf har en sned framtand som gör leendet varmt. Det går bra för honom nu – han bjuds in att förklara världen varhelst en förklaring behövs. ”En ljusglimt i gudaskymningen”, kallade DN:s recensent hans senaste bok.

Men frågan infinner sig: får en god kristen ta så mycket plats?

– Mycket av det som har med det offentliga att göra prövar mina religiösa ideal. Som ödmjukhet och att inte förhäva sig. Frestelsen till högmod är den stora utmaningen. Att inte bli självupptagen helt enkelt, säger han.

Vi träffas hemma hos Joel Halldorf, i slutet av en smal grusväg på den östgötska landsbygden. Utanför fönstret breder lövträd, mossklädda stenar och en sliten studsmatta ut sig. I diket blommar scillan i blått.

– Jag är egentligen inte så naturintresserad, vi åker alltid till storstäder när vi semestrar. Våra vänner tyckte att det var ett skämt att vi köpte hus här, berättar han.

Någon mystiker är han inte. Snarare praktisk och pragmatisk. När han arbetar hemifrån springer han nästan dagligen en runda på landsvägarna. Han romantiserar inte mossan utanför fönstret särskilt mycket.

Joel Halldorf syns i Expressen, i ”Aktuellt”, i sin egen podd, i andras poddar, med sin nya bok och i sitt nyhetsbrev. Som ”Swiftie dad”. I en bil i P1 med religionskritikern Christer Sturmark. I Ulf Lundells dagböcker, där han hånas som ”predikanten”.

En professor i kyrkohistoria, född in i pingströrelsen med tre pastorer bakom sig i rakt nedstigande led. Varför lyssnar den sekulära världen så gärna på hans ord?

– Jag har en väldigt tydlig agenda, det har jag alltid haft och därför är jag så ihärdig. Det är ett slags folkbildningsprojekt för att hjälpa människor att förstå religion, förklarar han.

Just nu diskuterar han ofta internationella relationer, USA:s roll i världen, krig och dess drivkrafter – och varför de evangelikala kyrkorna valde att stötta Trump. Hans nyutkomna bok ”Makten och det heliga” är till stor del en djuplodande kritik av religion som används i ”fel” syften, vad han kallar ”approprierad kristendom”.

Han ser hur framför allt högernationalismen använder sig av kristen retorik för att växa, liksom hur världspolitiken genomsyras av religiösa drivkrafter som utgör hot mot fred och demokrati – men också hur dessa hot kan avvärjas om vi förstår och genomskådar dem.

– Jag tror att religion är ofrånkomlig hos människan, men att vi inte ser det idag eftersom vi har ett slags analfabetism på det området. När vi inte förstår religionens språk kan avgudar som konsumtion och nationalism ta dess plats.

En av de egenheter som får Joel Halldorf att sticka ut är att han talar som om han stod i en kyrka – utan att ursäkta sig. Han använder ord som ”avgudar”, refererar till ”sin kallelse” och talar om ”irrläror”. Irrläror är enligt honom vad Kristdemokraterna ägnar sig åt när de använder ”kristna värderingar” för att jaga väljare eller riktar sig mot islam.

I sin bok skriver han: ”Historien visar att när kyrkan vinner herravälde i världen sker det till ett högt pris: hon tvingas betala med sin själ.”

Joel Halldorf har oftast gått sin egen väg – ett drag han ärvt. Halldorf-familjen är ett slags adel inom pingströrelsen, med en handfull missionärer och många pastorer i stamtavlan.

Den senaste i ordningen är Joels far Peter Halldorf, som med sitt långa vita skägg och svarta kåpa liknar en ortodox munk. Han började som ledare inom pingströrelsen men sökte sig med tiden mot nya former för tron. Han var med och grundade en ekumenisk kommunitet som lånat element från ortodox, katolsk och frikyrklig tradition.

När detta startade på 1990-talet förfogade Peter Halldorf över Nya Slottet Bjärka-Säby, som Pingstkyrkan i Linköping fått som donation. En vacker plats med mäktiga ekar, tysta andaktsrum och Lewi Pethrus hela boksamling under takfötterna. Kommuniteten blev en öppen dörr för religiösa sökare.

Medan Joel växte upp ökade spänningarna mellan pingstförsamlingen och faderns ekumeniska rörelse. År 2021 skedde ett brott med församlingen och sedan dess får kommuniteten inte längre använda slottet regelbundet.

– Jag tror att vi är en ganska anarkistisk familj. Det finns ett mycket starkt frihetsideal, säger Joel.

I skolan gick han också sin egen väg och trodde sig vara den enda som gick i kyrkan.

– Att vara kristen betraktades som att vara förståndshandikappad, som Ola Söderholm sa i sin podd. Och precis så var det ju! Minoritetspositionen sitter så djupt i mig att om folk i bred utsträckning skulle hålla med mig, skulle det kännas jättekonstigt och väldigt stressande.

Att vara en Halldorf krävde från början att man hade mål i munnen. Som uttalat troende skribent på kultursidorna har det inte heller varit lugnt. Många läsare i ett Sverige med en starkt sekulär självbild ser religion som en varningssignal. Joel Halldorf upplever att han tillskrivs åsikter – till exempel om abort och hbtq (han stödjer bådas frihet). Skriver han om frågor som rör sex eller genus är kritik lika väntat som amen i kyrkan.

– Jag kan på sätt och vis känna att jag är förberedd för att vara en kristen kulturskribent i världens mest sekulariserade land. Jag har med mig generationer bakom mig som har utmanat sina sammanhang.

När jag frågar var tonen är tuffast, inom kyrkan eller kulturvärlden, svarar han:

– Frikyrkan är väldigt snäll, tills den inte längre är det. Där kan man få höra: Tänk på att du kommer att få en kvarnsten runt halsen och kastas i en brinnande sjö.

– Nej, och då är det inte så farligt vad än Eric Rosén (biträdande kulturchef på Aftonbladet) säger.

Joel Halldorf har ett starkt stöd internt, inte minst inom Svenska kyrkan där han är aktiv medlem. Många identifierar sig med hans sätt att vara kristen i världen och den öppenhet han förespråkar.

– Jag tror inte att jag är originell eller nyskapande på något sätt, utan att många känner igen sig i det jag skriver. Tidigare har kyrkan representerats av figurer som Siewert Öholm eller kulturkrigare som varit medialt gångbara men inte säger så mycket om hur vardagstro faktiskt ser ut.

Vi äter soppa och beger oss sedan till Bjärka Säby, där Linköpings kalla religionskrig fortfarande pågår. Även om kommuniteten inte längre får använda slottet regelbundet, gör inte heller pingstförsamlingen det särskilt ofta. Så där står den vackra 1700-talsbyggnaden, ibland bokad för konferenser eller bröllop.

I husen runtomkring bor kommunitetens medlemmar, med en ny föreståndare sedan Peter Halldorf pensionerat sig. De har byggt ett eget kapell på vinden i en gammal lada. Rummet är enkelt, målat i milda färger, med förgyllda ikoner på väggarna, vigvatten och rökelsekar. Bönepallar tillverkade på ett närbeläget fängelse. Rosettventiler från Byggfabriken i Stockholm.

Denna blandning av estetik och trosuttryck har lockat moderna unga familjer hit. De umgås, hjälper varandra med barnen och driver företag tillsammans.

Joel Halldorf pekar inte bara ut problemen kristendomen orsakar globalt. Han lyfter också fram de samhälleliga möjligheter tron kan ge, som att kyrkomedlemmar ofta engagerar sig mer i ideell verksamhet, vilket är gynnsamt för demokratin.

Han menar att politiker ska hålla sig från att använda religion som argument för sina beslut, men att religiösa ledare gärna får delta i den politiska debatten. Som när påven säger att kristendom aldrig kan vara ett skäl att starta krig, eller när biskopen Mariann Edgar Budde talade om barmhärtighet vid Trumps installationsgudstjänst.

På frågan om han själv skulle kunna bli politiker svarar han:

– Ja, absolut, lokalt i alla fall. Jag tycker det vore bra om fler personer av mitt slag, hyfsat välutbildade och politiskt intresserade, ville ta ett politiskt ansvar. Nu blir det folk vars enda skolning är politiska ungdomsförbund och så sitter de där och vet inte vem Desmond Tutu är. Men jag uppfattar inte att det är min kallelse just nu.

För att vara troende verkar Joel Halldorf ha få tvivel, vilket annars brukar höra ihop. Men han har en stark känsla av att han följer den väg han borde.

– Jag hör inte Guds röst eller så. Men när valen känns självklara är det ett bra tecken. Det var naturligt att börja skriva för Expressen. En enkel matchning. Eller när man kan se långa linjer genom sitt liv – eller till och med sin släkthistoria – fram till den plats där man nu är. En känsla av att det hänger ihop, fast man inte förstår hur det gick till.

En del av Joel Halldorfs metod för att sprida sitt budskap är att möta människor han inte delar åsikter med. Han är till exempel den gäst som besökt Ivar Arpis podd ”Rak höger” flest gånger, trots deras politiska olikheter.

– Jag inspireras av Jesus. Han är en stor förebild med sitt sätt att möta alla typer av människor. Inte hålla sig för fin eller för god för att gå in i vissa rum.

Vi återvänder till högmodet, en av dödssynderna. I Bibeln betonas ofta att den som visar ödmjukhet belönas, medan högmod går före fall.

– Framgång kan bli ett problem om det gör en självupptagen. Medan motgångar ofta leder till ett andligt uppvaknande, om man inte knäcks av dem.

För att hålla egot i schack har han valt att bo på landet, långt från Stockholm och arbetet vid Enskilda högskolan och Expressen. Han pendlar till storstaden några dagar i veckan, behåller vänner från uppväxten som knappast bryr sig om hans yrkesframgångar, och går i kyrkan.

Men han är också aktiv på sociala medier, får hjärtan och tummar upp. Hans nyhetsbrev ”Vit rök” växer ständigt i läsarantal. Dagens teknologi är knappast konstruerad för att motverka högmod, snarare mata det. Och den som har ett ärende behöver en publik.

På frågan om hur han balanserar detta svarar han:

– Augustinus har ett resonemang om det här. Allt som finns i världen är värt att älska, eftersom allt är gott och skapat av Gud. Men det måste älskas i proportion till den tyngd det kan bära. Så du kan älska din bil, men inte mer än dina barn.

Hans fru Lydia Halldorf driver kulturkaféet Babettes i Linköping, med bageri, musikprogram och konsthappenings. Hon berättar att hon, i motsats till Joel, är ”anti-influencer”.

– Jag är emot för många ”jag” i en text, jag är emot Tiktok. Jag måste jobba med sociala medier för att sprida vårt program, men att få likes påverkar mig, så jag försöker hålla mig till ett minimum.

Hon ser ibland strängt på Joel, som inte håller sig till ett minimum. Hon kan oroa sig för att han ska glömma vem han talar till när han bjuds in till finrum och tv-soffor – att han ska bli elitistisk.

Joel Halldorf tänker mer på sitt bildningsuppdrag. Det är hans förklaring till den intensiva närvaron i sociala medier – det ska alltid finnas något att lära av hans inlägg eller nyhetsbrev.

– Allt måste ha sin rätta plats. Om mitt begär är att bli upphöjd författare eller känd kulturskribent riskerar livet att bli tomt och innehållslöst.

– Min längtan är, enligt kristen tradition, att bli ett helgon. Inte helgonförklarad, utan att leva så att man själv blir en ikon och genomlyst av Guds närvaro. Det säger sig självt att det är en livslång process och att man aldrig blir färdig.