Nya filmer lyfter skrämmande scenario om kärnvapenkrig

I Kathryn Bigelows kommande film ”A house full of dynamite” (2025) måste en amerikansk president fatta ett livsavgörande beslut när en ensam missil är på väg mot Chicago. Filmen är ett av flera nyliga verk som aktualiserar frågan om kärnvapenhot – ett ämne som väcker allt större uppmärksamhet i dagens spända världspolitiska läge.

Sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 har mänskligheten levt med hotet om total förintelse. Under kalla krigets höjdpunkt hade USA och Sovjetunionen tillsammans över 60 000 kärnvapen. Trots nedrustningsavtal har USA idag fortfarande cirka 5 000 kärnvapen, varav ungefär 1 700 kan användas med omedelbar verkan.

Icke-spridningsavtalet har visserligen hindrat många länder från att utveckla egna kärnvapenarsenaler, men idag finns det ändå nio kärnvapenländer: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Dessutom finns misstankar om att Iran arbetar för att utveckla kärnvapen.

Daniel Ellsberg, känd för att ha läckt Pentagonrapporterna om Vietnamkriget, ger i sin bok ”The Doomsday machine” en skrämmande inblick i USA:s kärnvapenstrategi under kalla kriget. Under president Eisenhower planerade man för ett enda scenario vid konflikt med Sovjet – ett fullskaligt kärnvapenangrepp mot alla större städer i Sovjetunionen och Kina.

När Ellsberg rapporterade till Kennedyadministrationen uppskattades det att ett sådant anfall skulle döda mellan 275 och 325 miljoner människor i Sovjet och Kina, utan att räkna förluster i USA och Europa. Dessutom skulle de många explosionerna och bränderna utlösa en kärnvapenvinter med katastrofala konsekvenser för global matproduktion.

Stanley Kubricks satiriska klassiker ”Dr Strangelove” från 1964 skildrar hur en galen general beordrar kärnvapenanfall mot Sovjetunionen. Enligt Ellsberg var filmen förvånansvärt verklighetsförankrad – trots officiella förnekanden kunde enskilda befälhavare faktiskt initiera kärnvapenanfall om den centrala ledningen slagits ut.

I den amerikanska författaren Annie Jacobsens nyutgivna bok ”Kärnvapenkrig. Ett scenario” (2024) beskrivs ett nutida scenario där Nordkorea genomför en överraskningsattack mot USA. Boken, baserad på intervjuer med höga befattningshavare, följer minutiöst skeendet under de första avgörande 48 minuterna efter attacken.

Jacobsen beskriver i detalj hur USA:s försvarssystem reagerar när en nordkoreansk missil upptäcks av satelliter. Presidenten får information drygt tre minuter efter avfyrningen och ställs inför ett omöjligt beslut – avfyra ett motanfall eller invänta mer information? Medan presidenten evakueras i helikopter eskalerar situationen snabbt när ytterligare en missil avfyras mot ett amerikanskt kärnkraftverk.

Det mest skrämmande i Jacobsens scenario är hur snabbt situationen glider ur kontroll. När USA:s kärnvapenmissiler passerar över ryskt territorium på väg mot Nordkorea, tolkar Ryssland detta som en attack och svarar med sina egna kärnvapen. Inom bara en timme från den första nordkoreanska missilen står större delen av den mänskliga civilisationen i lågor.

Hur realistiskt är detta scenario? Militära experter menar att Jacobsen kan vara alltför alarmistisk i sina slutsatser, men samtidigt ger en rättvisande bild av hur beslutssystemen fungerar. Den verkliga risken ligger i misstolkningar och felberäkningar under extrem tidspress – något som flera historiska incidenter under kalla kriget visat.

Frågan om kärnvapen verkligen bidrar till säkerhet är komplex. Å ena sidan har inget kärnvapenland invaderats i modern tid, å andra sidan har Ryssland-Ukraina-konflikten visat att kärnvapeninnehav inte ger total immunitet. Vad som är säkert är att kärnvapenkrig skulle innebära ofattbara lidanden för hela mänskligheten.

För länder som Sverige, som omfattas av USA:s kärnvapenparaply genom NATO-anslutningen, är frågan särskilt aktuell. Samtidigt som vi söker skydd under denna paraply bör Sverige och andra icke-kärnvapenstater arbeta aktivt för internationella avtal som reducerar antalet kärnvapen i världen. Endast så kan vi minska risken för det scenario som både filmmakare och säkerhetsexperter nu varnar för – ett globalt Armageddon.