Socialstyrelsen: Svårt uppskatta välfärdsbrottslighetens omfattning

I det svenska välfärdssystemet försvinner årligen miljardbelopp genom organiserad brottslighet. Enligt polisens beräkningar omsätter välfärdsbrottsligheten upp till 75 miljarder kronor per år, varav en betydande del stjäls från kommunernas socialtjänst och LSS-verksamheter. Tidigare uppskattningar visar att felaktiga utbetalningar från kommunerna uppgår till närmare 20 miljarder kronor årligen, vilket motsvarar ungefär 10 procent av de totala utbetalningarna.

Socialstyrelsen har nyligen publicerat en rapport som för första gången kartlägger riskområden inom socialtjänst och LSS. Syftet är att bistå kommunerna med kunskap för att bekämpa den växande brottsligheten inom dessa sektorer. En central slutsats är att problematiken varierar kraftigt mellan olika kommuner och verksamheter.

”Det kanske inte finns någon nationell standardlösning för det här. Man måste göra ett jobb på lokal nivå där man kollar hur man själv har organiserat sina insatser och vi kan bidra till kommunernas ökade kunskap,” säger Lina Hedlund, utredare på Socialstyrelsen.

I rapporten framhålls att ”Socialtjänst- och LSS-verksamheternas kombination av stora ekonomiska flöden, komplexa regelverk och fragmenterade kontrollkedjor riskerar att skapa attraktiva objekt för organiserade kriminella aktörer.” Detta problem är inte unikt för dessa verksamheter – flera myndigheter har identifierat liknande systemfel som systematiskt dränerar de offentliga medlen.

Socialstyrelsen påpekar att det alltid finns inneboende risker när kommuner gör utbetalningar till individer, företag eller ideella föreningar. Bristande rutiner för att säkerställa utbetalningarnas riktighet – före, under och efter – utgör ett omfattande problem, även om kartläggningen inte har kvantifierat detta närmare.

”En av utmaningarna i sammanhanget är just att säga några exakta siffror, bland annat för att det är svårt att både upptäcka och följa upp. Alla kommuner gör inte på samma sätt och därför är det svårt att göra några nationella sammanställningar. Det saknas också en nationell definition av vad välfärdsbrott egentligen är,” förklarar Hedlund.

Välfärdsbrott omfattar en rad olika brottstyper, däribland bedrägerier, bidragsbrott, skattebrott och bokföringsbrott. Den långa utredningstiden från brottstillfället till laga kraft vunnen dom försvårar ytterligare arbetet med att fastställa problemets exakta omfattning.

”Det kan handla om allt från individer med ekonomiskt bistånd till privata aktörer med avtal med olika kommuner, så det är inte begränsat för storstad eller landsbygd,” tillägger Hedlund.

Problematiken är därmed rikstäckande och drabbar både små och stora kommuner, men förutsättningarna att bekämpa brottsligheten varierar kraftigt. Medan vissa kommuner har etablerat särskilda arbetsgrupper kan det i andra fall handla om en enda person som arbetar deltid med frågan.

För att effektivisera arbetet mot välfärdsbrott samverkar Socialstyrelsen med Sveriges kommuner och regioner samt flera andra myndigheter. På uppdrag av regeringen har man inrättat forumet Lumen, som syftar till att sprida kunskap och dela erfarenheter mellan olika aktörer.

”Det krävs många olika kompetenser och funktioner i kommunerna. Det handlar bland annat om att kunna kontrollera avtal och upphandlingar, och göra uppföljningar. Hur mycket resurser de har skiljer sig mycket mellan kommunerna,” säger Hedlund.

När det gäller samarbetet mellan olika aktörer beskriver Hedlund en stark vilja att utveckla arbetet och dela kunskaper. De kommuner som fått särskilda resurser har generellt kommit längre i sitt arbete mot välfärdsbrott. Till skillnad från brottsutredande myndigheter har Socialstyrelsen en annorlunda roll, men kommunerna efterfrågar mer lättillgänglig information, kunskap och juridisk vägledning.

Rapportens slutsatser understryker behovet av lokalt anpassade åtgärder och förstärkta kontrollfunktioner inom kommunerna för att stoppa den omfattande välfärdsbrottsligheten som årligen kostar det svenska samhället miljardbelopp.