Johan Croneman: Kanske blir jag en soffliggare i det här valet

Det svenska valåret 2025 inleddes denna vecka med en upptrappning av retoriken mellan partierna som fick många att reagera starkt. När Sverigedemokraternas Richard Jomshof använde beteckningen ”quislingar”, alltså landsförrädare, mot politiska motståndare markerades en ton som vissa bedömare anser problematisk, medan andra menar att den blottar långvariga strömningar i svensk politik.

Användningen av begreppet landsförrädare är inte ny inom den politiska extremhögern. Under decennier har denna retorik riktats mot personer som inte delar synen på invandring, nationsstaten eller vad som definierar svensk identitet. Det är ett språkbruk som återkommer regelbundet i politiska debatter, särskilt i digitala kanaler där tonen ofta är hårdare än i traditionella sammanhang.

Richard Jomshof befinner sig i en särskild position inom Sverigedemokraterna. Efter att ha lämnat rollen som ordförande för justitieutskottet under 2025 har hans offentliga närvaro förskjutits mot sociala medier, där han blivit en av de mest högljudda rösterna inom partiets mer radikala flygel. Hans frustration kan delvis förklaras av att Sverigedemokraternas tidigare unika invandringspolitik numera har övertagits av nästan samtliga riksdagspartier, från Moderaterna till Socialdemokraterna.

Detta har skapat en identitetskris för Sverigedemokraterna. När partiets kärnfrågor har blivit mainstreampolitik förlorar partiet sin särställning. Jomshof och andra inom partiets radikala falang ser nu en risk för att Sverigedemokraterna ska normaliseras och bli ytterligare ett borgerligt parti. De förespråkar i stället en tydligare radikalisering för att återfå ett distinkt politiskt varumärke.

Anklagelserna om landsförräderi riktades bland annat mot Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, vilket väckte starka reaktioner. Båda uttryckte upprördhetshet över den hårda retoriken. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke menade dock i en kommentar att åtminstone Lindberg borde tåla kritiken, med hänvisning till att han själv tidigare jämfört statsminister Ulf Kristersson med Franz von Papen, den tyske politiker som möjliggjorde Hitlers maktövertagande 1933.

Debatten om retorikens gränser aktualiserar djupare frågor om det politiska klimatet i Sverige. Några veckor innan valdagen uttrycker flera väljare osäkerhet och bristande övertygelse om de politiska alternativen. Enligt vissa samhällsdebattörer är detta inte nödvändigtvis ett demokratiskt problem i sig, utan snarare en reflektion av att väljare ställer högre krav på politiska partier att leverera konkreta resultat.

Svenska väljare uppvisar en tradition av taktikröstande, där många lägger sin röst på det parti som bäst förhindrar ett oönskat alternativ snarare än på grund av djup övertygelse. Detta fenomen har studerats av statsvetare som menar att det kan leda till en urholkning av partilojaliteten på lång sikt. Samtidigt finns en grupp väljare som väljer att avstå från att rösta överhuvudtaget – ett fenomen som diskuterades redan av författaren Sven Delblanc i hans politiska essä ”Trampa vatten” från 1972.

Delblancs argument var att väljare som konsekvent upplever att deras röst inte får genomslag har rätt att protestera genom att inte delta. Detta perspektiv är kontroversiellt men aktuellt i en tid då valdeltagandet varierar och många känner politikerförakt eller misstro mot etablerade partier.

I ett större globalt sammanhang är det viktigt att notera att endast mellan 25 och 30 av världens cirka 190 länder klassificeras som fullvärdiga demokratier. Dessa länders sammanlagda befolkning utgör endast 6–7 procent av jordens totala befolkning. Detta perspektiv väcker frågor om demokratins universella tillämpbarhet och om de demokratiska systemen behöver utvecklas för att möta nya utmaningar.

Den svenska valrörelsen 2025 visar tecken på att bli hård i tonen. Frågan om var gränsen går för acceptabel politisk retorik blir central. Medan vissa anser att ord som ”quisling” och ”landsförrädare” överskrider gränsen för anständighet, hävdar andra att även provokativ språkbruk måste få plats inom yttrandefriheten. Balansen mellan respektfull debatt och rätten till kraftfulla politiska uttryck är en ständigt aktuell fråga i demokratiska samhällen.

Inför valet står väljarna inför val som handlar inte bara om sakfrågor utan även om vilken typ av politisk kultur de vill understödja. Den hårda retoriken kan mobilisera vissa väljargrupper medan den stöter bort andra, vilket gör årets valrörelse till en prövning av både politiska sakfrågor och demokratiska normer.