SVT-korrespondenten och Epstein-rapporteringen: En fråga om journalistisk kvalitet

SVT:s USA-korrespondent Carl Fridh Kleberg har nyligen rapporterat från Washington om Jeffrey Epstein-fallet, där han menar att konspirationsteoretiker från både höger och vänster nu fått vatten på sin kvarn. Men detta är knappast en djuplodande analys, särskilt med tanke på att Epstein-härvan har pågått sedan hans arrestering och självmord 2019.

Det är anmärkningsvärt att Kleberg fortfarande talar om konspirationsteorier när fakta redan kommit fram i dagsljuset. Det är numera ett etablerat faktum att Epstein hade starka kopplingar till det amerikanska etablissemanget och att ett globalt nätverk varit involverat i både affärer, ekonomi, politik och sexuella övergrepp. Konspirationsteorierna har därmed visat sig stämma, och det finns inte längre någon tvekan om denna samverkan. Verkligheten har bekräftat misstankarna.

I jämförelse med andra SVT-korrespondenter framstår Klebergs bevakning som mindre imponerande. SVT:s nya Rysslandskorrespondent Rebecca Haimi, som är stationerad i Riga, bedriver en mer aktiv journalistik. Hon möter människor på plats och undviker att bara stå framför officiella byggnader med standardrapportering. Hennes genomgång av den ryska politiska oppositionen var både informativ och klargörande – ett innehåll som fortfarande finns tillgängligt på SVT Play.

SVT:s korrespondentnätverk håller generellt en hög nivå för närvarande. Tomas Thorén har flyttat från Turkiet till Berlin och ersatt Christoffer Wendick. I Bryssel har Niklas Svensson tagit över efter Ulrika Bergsten. Även Stefan Åsberg (Asien), Tigran Feiler (Latinamerika), Johan Ripås (Afrika), Gilda Hamidi-Nia (Mellanöstern) och Sofia Yohannes (USA) utmärker sig genom sin aktiva rapportering och höga lägstanivå. När grundnivån är hög kommer topprestationerna naturligt med jämna mellanrum.

Gemensamt för dessa framgångsrika korrespondenter är att de trivs med att vara ute i verkligheten och att de sällan blir aktivister i de politiska frågor de bevakar. Det är förståeligt att journalister påverkas av de svåra miljöer de arbetar i och de fruktansvärda krig de rapporterar om. Men om de inte längre kan skilja mellan sitt professionella uppdrag och sina personliga känslor blir de olämpliga för korrespondentyrket. Även om en hundraprocentigt objektiv bevakning är svår att uppnå, är journalister som agerar aktivister alltid ett misslyckande.

Ett exempel på bristfällig rapportering var bevakningen av Lindsey Vonns krasch i OS-störtloppet. Bevakningen blev känslosam och onyanserad. Visst var kraschen tragisk, men det faktum att Vonn överhuvudtaget tävlade med ett avslitet korsband vid 41 års ålder förbisågs i rapporteringen. Svenska medier framställde hennes deltagande som beundransvärt snarare än oansvarigt.

Det som skedde var att Vonns risktagande, tillsammans med dålig rådgivning, resulterade i en olycka som störde hela tävlingen. Det långa avbrottet ledde till att all medieuppmärksamhet riktades mot Vonns fall istället för medaljörerna, som ägnat de senaste fyra åren åt förberedelser för just detta ögonblick. De hamnade i medieskugga, vilket var olyckligt både för dem och för sportens integritet. I SVT:s OS-studio vågade ingen tala klarspråk om detta, vilket måste betraktas som ett professionellt misslyckande.

En balanserad och professionell journalistik kräver att reportrar kan skilja på sympati och objektivitet, oavsett vilken situation de rapporterar om.