Johan Kellman Larsson: Jag blev vän med Bodil Malmsten under hennes sista år i livet

För tio år sedan lämnade Bodil Malmsten oss, en egendomligt ljus februaridag 2016. En av Sveriges mest inflytelserika författare vars verk fortsätter att genljuda i svensk litteratur även ett decennium efter hennes bortgång.

Det var under våren 2015 som jag lärde känna henne, en iskall dag med hög, mintblå himmel. Lindarna vid Mariatorget glödde i majsolen när hon krokade tag i min arm, kanske för att klara balansen bättre. Hon var då 70 år med ”skinnskallekort” hår, som hon själv uttryckte det, efter den senaste cellgiftsbehandlingen.

Vi hade just avslutat en podcastinspelning där hon samtalat med författaren Daniel Sjölin i två timmar. ”Jag har mycket oavslutat som jag gärna, eftersom min tid kan vara begränsad, skulle vilja göra färdigt”, sa hon mot slutet av samtalet. Det blev början på en vänskap som varade under det sista året av hennes liv.

Under våra möten i hennes ateljéliknande arbetsrum i sekelskifteslägenheten på Södermalm, med burspråk och blockljus, gav hon mig vad som i efterhand känns som mikrokurser i skrivande. En gång sänkte hon tekoppen och uttalade de ord som etsat sig fast hos mig: ”Skrivandet måste inte vara allvarligt, men det måste vara på allvar.”

Bodil Malmsten var långt mer än bara författare. I tjugoårsåldern studerade hon vid konstskolan Idun Lovén och Konstakademins målarlinje i Stockholm. Genom åren verkade hon som bokförläggare, animatör, översättare, kulturskribent, revymakare och dramatiker. Det litterära genombrottet kom först vid 43 års ålder med diktsamlingen ”Paddan och branden”.

Det finns något särskilt i Malmstens litteratur som transcenderar det vardagliga. Hon skrev utan rädsla, något som kanske kom från att hon en gång varit nere på botten av brunnen och vänt. Som 17-åring, efter fem år i fosterhem i Vällingby, försökte hon begå självmord. I ”Mitt första liv” beskriver hon uppvaknandet på Södersjukhuset, när insikten slog henne att döden inte bara skulle ha utplånat den egna smärtan, utan allt som finns.

Under sin karriär skrev Malmsten ett trettiotal böcker: poesi, självbiografier, noveller, loggböcker, romaner och handböcker. Hon excellerade i att skildra den lilla människan i den stora världen, med en stil som var både rasande och rolig, politisk men aldrig predikande.

Idag betraktas hon som en litterär ikon vars inflytande märks tydligt hos samtidens författare. Hennes röst ekar i verk av Lina Wolff, Lyra Ekström Lindbäck och Isabella Nilsson, författare som delar Malmstens förmåga att förena smärtpunkter med självdistans och humor.

Bland hennes mest hyllade verk finns ”Priset på vatten i Finistère” (2001) som skildrar flytten till Frankrike, ”Mitt första liv” (2004), en mångfacetterad och okonventionell memoar, samt ”Så gör jag” (2012), en insiktsfull bok om skrivandets konst där hon bland annat uppmanar läsaren att ”ta ut glädjen i förväg, ta ut skrivglädjen och förvara den ljust.”

Tio år efter sin död är Bodil fortfarande högst närvarande i det svenska kulturlivet. En eldsjäl arbetar för att rädda hennes gamla byskola i Jämtland. 2022 skildrades hennes liv i en påkostad SVT-dokumentär. Hon citeras i fotbollsmagasin, tolkas av artister, och det ryktas om en kommande biografi. På minnesmärket för terrordådet på Drottninggatan finns några av hennes rader förevigade, sida vid sida med poeter som Rainer Maria Rilke och Tomas Tranströmer.

När våra vägar korsades var hon aktuell med diktsamlingen ”Det här är hjärtat”, som skulle bli hennes sista. Bodil var förvånad över genomslaget: ”Överallt är den 2:a på säljlistorna. Helt fucking unbelievable att en dikt ligger mitt bland säljskräpet,” skrev hon i ett meddelande. I den sorgtyngda men osentimentala boken skrev hon: ”Personer som säger/Gå bort/när de menar dö/Jag hatar dem/De ska dö/Alla ska dö”.

Bodil Malmsten föddes 1944 i byn Bjärme i Jämtland. Hon debuterade 1970 med barnboken ”Ludvig åker” tillsammans med Peter Csihas, med vilken hon också fick dottern Stefania Malmsten. 1994 nominerades hon till Augustpriset för ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”. 1999 flyttade hon till Frankrike men återvände till Stockholm 2010 och fortsatte skriva fram till sin död den 5 februari 2016, 71 år gammal.

Hon gick inte bort en egendomligt ljus februaridag för tio år sedan. Hon dog. Och hon lämnade efter sig ett arv som fortsätter att inspirera alla oss som försöker skriva på allvar.