Johannes Anyuru: ”Vackert tal är den mest överskattade dygden”

Johannes Anyuru har just avslutat ett arbete som han beskriver som labyrintiskt. I en intervju inför utgivningen av nya boken ”Upplyst sten 2023–2026” berättar han att våren har gått åt till en bok om Gaza, och att den äntligen går till tryck. Boken innehåller bland annat röster som måste läsas baklänges, eftersom de tillhör de dödade, och ett trettiotal maniska sidor med fotnoter och källor. Han säger att det kan ta en vecka att ställa om till ledighet och bli närvarande och normal igen.

Anyuru är en av Sveriges mest uppmärksammade författare. Han föddes 1979, växte upp i Växjö och började studera till civilingenjör i Norrköping, men hoppade av efter två år. Debuten kom 2003 med diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya”. År 2017 fick han Augustpriset för ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, en dystopisk science fiction-roman. Senaste romanen ”Ixelles” kom 2022. 2024 redigerade han ”Faktan”, en sammanställning av Sydafrikas anmälan till Internationella domstolen i Haag, där Israel anklagas för folkmord i Gaza. I sitt författarskap har han rört sig mellan lyrik, romaner och politiska texter, med motiv som migration, våld, tro och minne.

I intervjun svarar han på trettio personliga frågor. Svaren växlar mellan vardag och existens. Lyckan, säger han, är att sitta med sin fru och i någon mån sina barn och äta mat. Den senaste lyckostunden var i går, när barnen gapskrattande berättade om något som hänt i ett mobilspel. Den största skräcken är att förlora sig till stoftet. Hos andra föraktar han obarmhärtighet, hos sig själv en skolgårdselakhet som kryper fram när han försöker vara social. Både hos män och kvinnor uppskattar han snällhet.

På frågan om vilken levande människa han avskyr mest är han kort: ”Är det inte skönt att alla helt tryggt kan svara Trump på en sån här fråga? Trump, så skönt.”

Flera svar kretsar kring religion. Hans livs kärlek är Gud, mottot lyder ”Inget är värt att dyrka utom Gud” och han vill dö i bön. Hans mest värdefulla ägodel är ett pressat löv som han plockade upp under det träd där profeten, enligt honom, satt som barn. Som hjälte i verkligheten nämner han den jemenitiska mystikern Shaykh Abubaker Bin Salim, som ropade på Gud med namnet Ya Khafiyal Lutf – ”O Du av Dold Vänlighet” – och om natten gick genom öknen med ett vattenskinn som han tömde i klippskrevor åt vilddjuren.

Bland fiktiva gestalter lyfter han Nightcrawler ur Chris Claremonts ”X-men” och Ilya Volyova ur Alistair Reynolds rymdsvit ”Revelation Space”. Volyova är kapten på det kilometerlånga skeppet Nostalgia for Infinity, vägrar cybernetiska implantat, röker för mycket och offrar till slut livet för vänner som en gång var hennes dödsfiender.

Hans favoritförfattare är Don DeLillo, Lars Jakobsson, Balsam Karam, HP Lovecraft, Andreas Lundberg, Alistair Reynolds, Giorgio Agamben, Walter Benjamin och CJ Cherryh. Bland poeterna nämner han Marie Silkeberg, Fady Joudah, Adrienne Rich, Gösta Ågren, Mahmoud Darwish, Ulf Eriksson, Elsie Johansson och Sonnevi. Han säger också att han läser Norén igen.

Intervjun innehåller flera öppenhjärtiga svar om vardagen och det förflutna. Han ångrar att han inte oftare gick upp till sin far när denne lagade mat i höghuset, i stället för att sitta ensam med Billys pizzor och röka gräs i den blåsiga Göteborgskvällen. Hans största utsvävning är att skriva böcker som inte drar in pengar, bråka i offentligheten och då och då köpa dyra mattor och marockanska ullmantlar som han nästan aldrig bär. Den mest överskattade dygden anser han vara vackert tal.

På frågan om när han ljuger svarar han att han ofta ljuger för sig själv, men annars sällan – och att han kanske ljuger även om det. Den talang han helst skulle vilja ha är att kunna sitta och nynna en glad melodi medan han fyller i ansökningsblanketter, skickar fakturor, svarar på e-post och skriver in saker i almanackan. Han skulle helst bo i Malmö. Om han kunde ändra en sak hos sig själv skulle det vara att han jämför sig med andra. På frågan om vad han tycker minst om med utseendet svarar han: ”Mitt stora Påsköhuvud. Käken, öronen, alltsammans.”

Som historisk gestalt nämner han en medeltida bonde som gick och petade i en stenåker, förvillad av tillvaron, eller en bortglömd jazztrumpetare. Hans största bedrift, som han själv formulerar det, är att han undkom sitt öde som civilingenjör. Om han dör och återföds skulle han vilja bli en stjärna någonstans där ute.

Den 27 augusti utkommer ”Upplyst sten 2023–2026”, med texter som i hög utsträckning kretsar kring Gaza. Enligt Anyuru har arbetet med boken varit krävande, men nu är den på väg till tryck. I väntan på utgivningen försöker han ställa om till ledighet.