Johannes Hagman: Olof Wretling besöker en bov i ett källarhål

En het sommardag 1958 på ett kalhygge utanför Robertsfors i Västerbotten sitter en 16-årig pojke och pausar från sitt arbete. Han besprutar skogen med bekämpningsmedlet hormoslyr. Under lunchen observerar han en nötskrika som flyger förbi, en iakttagelse han nogsamt antecknar i sin grå bok. Det är en till synes vardaglig sommardag, men den får ödesdigra konsekvenser. Ingen av de sex pojkarna som arbetade på hygget den dagen blev äldre än 55 år.

Detta är utgångspunkten för Olof Wretlings senaste framträdande i Sommar i P1, där den västerbottniske komikern och författaren för femtioelfte gången tar plats i radiostudion. Wretling, som blivit ett återkommande ansikte i både Sommar och dess vintriga motsvarighet, väver samman en djupt personlig och tragikomisk berättelse om sin far, om arv och om dödsångest.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i faderns exponering för hormoslyr, ett bekämpningsmedel som under decennier ansågs ofarligt. Wretling påminner lyssnarna om det ökända tv-ögonblicket då Lars Foss, verkställande direktör för det danska företaget BT Kemi, drack hormoslyr i direktsändning för att bevisa kemikaliernas oskuld. Foss svepte bekämpningsmedlet ”som vore det en Tuborg”, i ett försök att tysta kritiker och lugna en orolig allmänhet. Men verkligheten visade sig vara en annan. De unga männen på kalhygget fick betala det yttersta priset för sin exponering.

Utifrån denna gripande scen från faderns liv bygger Wretling upp en berättelse om sitt eget liv, präglad av både humor och vemod. Med den självironi som kommit att bli hans signum skyller han skämtsamt sina egna misslyckanden på det förgiftade arv han fått från sin far. Den dödsångest som följt honom genom livet spårar han tillbaka till faderns alltför korta liv och den plötsliga förlust som präglat familjen.

Wretlings popularitet i det svenska radiolandskapet är ingen slump. Han bär med sig det västerbottniska berättandets rika tradition och utövar en formuleringsglädje som påminner om den legendariske författaren Torgny Lindgren. Hans radioprat har genom åren utvecklats till både scenföreställningar och akademisk erkännande – han är numera hedersdoktor vid Umeå universitet. Det vittnar om en författare och berättare som behärskar sitt hantverk på ett sätt som både underhåller och berör.

I sommarpratet följer den ena dråpliga episoden på den andra. Oavsett om Wretling skildrar hur han jagar mopedtjuvar i dotterns epa-traktor eller uppsöker en misslyckad brottsling i dennes källarhål, präglas berättelserna av lika delar värme och självdistans. Det är en blick på tillvaron som varken förskönare eller försvårar, utan snarare försöker fånga livets komplexitet med både skratt och allvar.

Berättartekniskt är Wretling en mästare på att hitta det universella i det personliga. Genom att utgå från faderns öde och sin egen uppväxt i Västerbotten skapar han berättelser som resonerar långt utanför den regionala kontexten. Hans förmåga att kombinera det tragikomiska med djupare existentiella frågor gör honom till en av de mer framstående rösterna i svensk radio idag.

Dock är inte allt felfritt i sommarpratet. Wretlings förkärlek för metaforer blir ibland överväldigande, och det upprepade greppet att imitera konstnären Lars Lerin före varje låtval framstår som onödigt och svårbegripligt. Dessa inslag stör något i den annars väl sammanhållna berättelsen.

Trots dessa invändningar finns det något djupt betryggande i att lyssna till en berättare som faktiskt behärskar sitt hantverk. I en tid då berättande ofta reduceras till korta klipp och fragmentariska uppdateringar påminner Wretling om kraften i den välberättade historien. Hans förmåga att ta lyssnarna med från ett kalhygge 1958 till dagens Sverige, genom humor och allvar, visar på berättandets bestående betydelse.

Olof Wretlings sommarprogram blir således mer än bara ett personligt porträtt. Det är också en påminnelse om de kemikalier som användes okritiskt under efterkrigstiden, om den pris arbetarklassen betalade för industrialiseringen, och om hur ett förflutet ständigt formar vår nutid. Det är berättande i sin bästa form – underhållande, tankeväckande och djupt mänskligt.