Jonas Teglunds varma pop lindrar käftsmällen

Den svenska musikscenen berikas med nytt personligt uttryck

I februari meddelade artisterna Jonas Teglund och Annika Norlin att de startat ett eget skivbolag. I en intervju med tidningen Arbetet förklarade de att initiativet delvis var ett svar på den rådande samhällspessimismen – en motkraft till den allmänna undergångskänslan i dagens Sverige.

Duons gemensamma skiva ”En tid att riva sönder” har redan hyllats som ett av årets bästa svenska album 2024, där de skapade musik som kändes som en välbekant och tröstande filt, om än med vissa noppor och skav.

Nu har Jonas Teglund släppt sitt första soloalbum ”Ett nionde sinne” på det gemensamma skivbolaget. Albumet når kanske inte samma höjder som duons tidigare verk, men redan det instrumentala öppningsspåret ”Heimat I” väcker en omedelbar nyfikenhet hos lyssnaren.

Teglunds tidigare samarbeten med artister som Norlin, Mattias Alkberg och Isak Sundström har uppenbart format hans musikaliska uttryck, men det nya albumet känns ändå distinkt personligt. Där tidigare verk fokuserade på vardagens ljusglimtar, hittar ”Ett nionde sinne” sin tröst i ett igenkännbart vemod.

Albumet präglas av existentiella reflektioner. På låten ”Aria #2” konstaterar Teglund utan dramatik att ”Alla ska dö en gång”, medan han låter varm pop mjuka upp det tunga budskapet. Teglund har själv beskrivit vissa av låtarna som böner, något som blir särskilt tydligt i den vackra ”Aria, recidiv”. Att låten sedan övergår i musikalballad är symptomatiskt för albumets ljudvärld, som sällan håller sig inom ett och samma spår.

Kritiker har noterat vissa brister – ibland blir Teglund musikaliskt repetitiv och hans förkärlek för avancerade ordval kan kännas något ansträngd. Samtidigt gör de oväntade musikaliska inslagen att lyssnaren aldrig tappar intresset. Albumet bjuder på en rik variation: guzheng-harpa ackompanjerar en beskrivning av ett vårdbesök på låten ”Antibiotika”, psykedelisk rock dyker upp mitt i ”Svart ljus”, och ”Att sova” får ett lager av utomjordisk atmosfär över sin annars introspektiva grund.

En särskilt överraskande vändning kommer i låten ”Solsken”, där Teglund trots albumets övergripande melankoli plötsligt erbjuder en glimt av hopp: ”Det känns som att vi lever i den sista tiden, men tänk om det är tvärtom?” Det är just denna typ av oväntade perspektivskiften som ger albumet dess särprägel.

”Ett nionde sinne” representerar ett viktigt steg i Jonas Teglunds solokarriär och visar hur han lyckas balansera mellan det personliga och det universella i sitt låtskrivande. Albumets mest framträdande spår, ”Svart ljus”, framstår som den perfekta ingången för nya lyssnare, där Teglunds artistiska visioner tydligast kommer till uttryck.

Skivan kan ses som ett betydelsefullt tillägg till den svenska indiemusikscenen, särskilt i en tid då många söker både konstnärliga uttryck för samtidens oro och möjliga vägar till hopp. I Teglunds fall har den självständiga produktionen via det egna skivbolaget gett honom frihet att experimentera och fördjupa sitt personliga uttryck, något som blir alltmer ovanligt på dagens kommersiellt styrda musikmarknad.

Genom att starta ett eget skivbolag mitt i vad de beskriver som ”Kristerssons Sverige” har Teglund och Norlin också gjort ett kulturpolitiskt ställningstagande. De visar att det fortfarande finns utrymme för konstnärlig integritet och oberoende röster i den svenska musikindustrin, trots ett allt tuffare ekonomiskt klimat för indieartister.