Under mellanstadietiden slukade många svenska barn Maria Langs pusseldeckare, den svenska motsvarigheten till Agatha Christie. Böckerna, som ofta utspelade sig i det lilla samhället Skoga, fanns i överflöd hos mor- och farföräldrar runt om i landet. Men för en läsare skulle en särskild scen från en av dessa romaner sätta djupa spår som varar än i dag.

Scenen i fråga utspelar sig under en mörk och blåsig sommarnatt. En ensam kvinna befinner sig i skogen när ett oväder plötsligt blåser upp. När regnet närmar sig som ett smattrande tåg genom natten tvingas hon söka skydd under en tät gran, där hon kryper ihop. Men så känner hon något med sina händer, något som inte hör hemma där. I nästa sekund slår en blixt ner och i det skarpa ljuset under en hundradels sekund ser hon en stirrande blick från utstående ögon, ett vitt ansikte med förvriden grimas och en sidensjal hårt åtdragen runt halsen.

För en nioåring som läste detta blev bilden av den strypta kvinnan något som bokstavligen etsat sig fast på näthinnan. Läsaren, som bodde på fjärde våningen i ett hus där trappan snurrade runt sig själv mellan varje plan, började se den strypta kvinnan överallt. Strategier utvecklades för att klara vardagen – att stanna upp, blunda, gå långsamt runt trappräcket, ta två andetag och sedan öppna ögonen.

Det strypta ansiktet har sedan dess hängt med genom livet. Bilden dyker upp oftare än en genomsnittlig man tänker på Rom, berättar den tidigare läsaren. När tidningsbudet dunsar på natten, när en okänd garderob ska öppnas, när hon tältar i skogen – där finns den strypta kvinnan.

Scenen tycks ha skapat själva mallen för skräck i hennes inre. Ibland flyter den ihop med andra läsupplevelser som fastnat senare i livet, som Kerstin Ekmans knivmördade par i ”Händelser vid vatten”, Jesper Weithz stirrande rådjur i ”Det som inte växer är döende” eller hajen i ”Hajen”. Men under allt rusk ligger den groteska och strypta kvinnan med sin röda sidenscarf.

Minnet är extremistiskt och registrerar det som jagar upp ens inre liv. Skräck, sorg och besvikelse är svårslagna när det gäller att skapa effekt. Det spelar mindre roll om man varit med om något själv eller sett det på film eller läst om det – det fastnar i hjärnbarken enligt samma principer, eftersom det väcker samma känslor. Även vittnen till våldsbrott kan få tydliga symtom senare i livet som de behöver bearbeta.

Med tiden har doften av liljekonvalj kopplats ihop med den strypta kvinnan. En del av henne älskar tiden när små vita bollar sprider sin tunga doft i stilla gläntor. Men hon böjer alltid undan de tunna stjälkarna ordentligt innan hon ska plocka blommorna – för att se efter så att inga utstående ögon stirrar upp mot henne från marken.

För några år sedan inträffade en situation som konkretiserade barndomsskräcken. Under ett oväntat väderomslag när hon sprang i sommarskogen blev hon tvungen att söka skydd under täta granar. Hon försökte att inte tänka på strypta kvinnor, vilket förstås betydde att hon tänkte på dem överallt. Efter att ha tagit två djupa andetag förde hon undan grenarna – och mötte en blick, stelt stirrande. Ett rådjur flög ut från sitt gömställe så att barren nästan föll till marken. Hon joggade vidare i regnet på skakiga knän, kände sig nära döden.

Men frågan är om man kan lita på sina minnen. Nyligen lånade hon Maria Langs roman ”Kung Liljekonvalje av dungen” på biblioteket, den bok hon inte läst sedan barndomen och som hon trodde innehöll den fruktade scenen. Det var dags att konfrontera den strypta kvinnan.

Återvändandet till kriminalinspektör Christer Wijk och småstaden Skoga var trivsamt, om än med chockerande chauvinistiska kvinnoporträtt och ständigt ordkackel om könsroller – boken är trots allt skriven på 1950-talet. Men det märkliga var att under romanens gång dog två personer, och ingen av dem hittades under en gran. En var visserligen strypt men hängde i en snara vid en liljekonvaljäng.

Scenen finns helt enkelt inte.

Minnesforskning visar att händelser som återkommer i liknande skepnad lätt kan blandas ihop. En midsommarafton går inte att skilja från en annan. En födelsedag kommer man ihåg bara om något extraordinärt inträffade. Annars blir minnet gärna ett aggregat av ett helt livs upplevelser.

Såsom den strypta kvinnan blivit en prototyp för Maria Lang i detta huvud. Förresten är inte nätterna mörka när liljekonvaljer blommar heller, vilket är ytterligare en insikt om minnets hopklippta brutalitet.

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange, skrev sammanlagt 42 pusseldeckare som ofta utspelade sig i det fiktiva samhället Skoga, baserat på hennes hemstad Nora. Böckerna var enormt populära under 1950-70-talen och flera har även filmatiserats.

I sommar planerar hon att leta rätt på boken med granen. Det måste ju finnas någonstans bland de 42 romanerna. Maria Langs pusseldeckare går fortfarande att läsa som smågodis – fast på egen risk om man har lediga dagar och ett känsligt sinne för bilder som fastnar.