En dramatisk humanitär kris utspelas just nu i Etiopien, där miljontals människor hotas av svält medan landets regering prioriterar prestigeprojekt framför att rädda sina medborgare. Samtidigt väcker Sveriges hantering av biståndspengar till området allvarliga frågor om politiska prioriteringar.

Dagens Nyheter rapporterade nyligen om konsekvenserna av att svenska Sida beslutat att inte förlänga stödet till hjälporganisationen Islamic Relief. I regionen Liban i södra Etiopien är internflyktingarna helt beroende av svenska biståndspengar för att överleva. Reportaget skildrar förödande scener där spädbarn som Bahasan kräks upp sin mjölkersättning, och där barn avvisas från hjälp eftersom resurserna bara räcker till de allra mest akut undernärda.

Den absurda kontrasten mellan nöd och överflöd framträder tydligt när man betraktar Etiopiens premiärminister Abiy Ahmeds prioriteringar. Trots att 20 miljoner etiopier hotas av svält, bygger han just nu ett palats värt tio miljarder dollar – mer än hälften av landets årliga budget. Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris 2019, men verkar ha föga intresse av att hjälpa de mest utsatta i sitt eget land.

Bakom svälten i Etiopien finns en politisk vilja, precis som bakom krig. Landet har en lång och mörk historia av att använda svält som vapen mot den egna befolkningen. Under inbördeskriget i Tigray 2020-2022 attackerade etiopiska och eritreanska trupper systematiskt boskap, grödor och bevattningssystem, samtidigt som matleveranser till området blockerades. Hundratusentals människor dog.

Att använda svält som vapen är inte unikt för Etiopien. Tvärtom verkar det ha normaliserats som ett inslag i moderna konflikter och folkmord. I Sudan hotas för närvarande 25 miljoner människor av svält samtidigt som matleveranser bränns och blockeras. Abiy Ahmeds regering anklagas dessutom för att militärt stödja den sudanesiska milisen Rapid Support Forces, som själv är anklagad för folkmord.

I Ukraina förstör Ryssland systematiskt landets jordbruk och säljer tonvis med stulet spannmål. I Gaza utgör situationen kanske det mest konkreta exemplet på hur mat används som vapen. Efter att ett israeliskt-amerikanskt samarbete tog över matleveranserna rapporterar ögonvittnen och visselblåsare om att israeliska och amerikanska soldater skjuter skarpt mot hungriga civilpersoner vid utdelningsplatserna. Tusentals har dödats och skadats. Läkare utan gränser kallar systemet för en dödsfälla.

Mot denna bakgrund framstår den svenska regeringens agerande som särskilt problematiskt. Beslutet att dra tillbaka bidraget till Islamic Relief görs på vad som beskrivs som ytterst tveksamma grunder. Sida riktar ingen kritik mot verksamheten i sig, men att två anställda enligt Centrum mot våldsbejakande extremism ska ha anhöriga med opassande åsikter eller kopplingar räcker för att avsluta samarbetet helt. Detta sker med hänvisning till den så kallade ”försiktighetsprincipen”, som ska garantera att pengarna inte hamnar hos ”terrorister och islamister”.

Samtidigt visar regeringen en helt annan attityd i andra sammanhang. Migrationsminister Johan Forssell har enligt egna uppgifter varit ”väldigt pådrivande” i att initiera samtal med talibanerna för att de ska ta emot tvångsutvisade medborgare. Man övervägde också att ge biståndspengar till HTS i Syrien, en organisation med rötter i al-Qaida.

Sverige har vidare omfördelat 100 miljoner kronor i bistånd till Somalia med återvändandet som motiv. Pengarna har bland annat gått till projekt nära Somalias premiärminister. I april i år reste migrationsminister Johan Forssell till Etiopien för att diskutera migration och återvändande.

Frågan som nu ställs är om svenska biståndspengar i stället riskerar att hamna i fickorna på en etiopisk regering som massakrerar och svälter sin egen befolkning, samtidigt som den investerar i lyxpalats. Medan försiktighetsprincipen tillämpas strikt gentemot hjälporganisationer som arbetar direkt med de mest utsatta, verkar samma princip inte gälla vid kontakter med kontroversiella regimer.

Barnen i Liban, som med all säkerhet kommer att drabbas hårt utan fortsatt stöd, blir offer för en politik där migrationskontroll tycks väga tyngre än humanitära hänsyn. Den svenska regeringens prioriteringar väcker allvarliga frågor om värdet av mänskliga liv och om biståndspengarnas verkliga syfte.

Situationen i Etiopien är bara ett exempel på en större global trend där svält och hunger används som politiska verktyg. När internationella aktörer samtidigt drar tillbaka stöd till de organisationer som arbetar på fältet, riskerar konsekvenserna att bli förödande för de mest utsatta.