En visuell förhandslyssning av Kent-sångarens nya soloalbum har väckt blandade känslor hos recensenten när Stockholms konsthall Fotografiska nyligen öppnade dörrarna för allmänheten. Evenemanget, som pågår den 29–30 maj, presenterar Joakim Bergs kommande album ”Framtiden som aldrig blev av” som släpps i fredags.

På Fotografiskas industriväggar projiceras stora svartvita bilder på en ung kvinna i olika Parismiljöer. Hon sitter på trappor, blickar ut över gamla husfasader och promenerar runt bland höstlöv. Fotografierna, tagna av Kent-medlemmen och långvarige samarbetspartnern Martin Sköld, visar kvinnan i olika poser där hon bland annat slänger med håret och poserar lättklädda. Samtidigt spelas Bergs nya album upp i sin helhet via högtalarna i lokalen.

Personalen på plats verkar dock inte helt insatta i projektet. De kan inte berätta vem den unga kvinnan på bilderna är, utan hänvisar istället besökare till affischerna och den limiterade blå vinylen som finns till försäljning i butiken. Detta skapar en känsla av att man hamnat på en reklambyrå eller ett modellagentur snarare än på en konsthall.

Den motsägelsefulla presentationen blir särskilt påtaglig när man lyssnar på albumets innehåll. Berg öppnar skivan med textraderna ”Demonstrationer på Sergels torg / Bara skojar, det är ingen där / Apati mellan Kiruna–Trelleborg / En psalm till sad girls & lost boys”. Dessa ord, tillsammans med senare textrader som ”Ge oss nånting / visa lite hud / Du är kvar men 21 gram reas ut”, uttrycker en syrlig och svartsynt samhällskritik av den typ som Berg tidigare bemästrat.

Ironin blir påtaglig när dessa texter om samtidens sjukliga besatthet av kommers och yta presenteras genom en installation som själv kan uppfattas som just ytlig och kommersiell. Kontrasten mellan budskap och förpackning får hela konceptet att kännas falskt och motsägelsefullt.

Samarbetet med Fotografiska utgör bara en del av en omfattande lanseringsraket för det nya albumet som pågått under våren. Kampanjen har bland annat inkluderat ett strategiskt utplacerat telefonbås på Sergels torg samt ett antal fotoautomater utspridda runt om i Sverige. Denna omfattande marknadsföring kommer efter förra årets mycket framgångsrika Kent-återföreningskonserter.

Det nya låtmaterialet skrevs till stora delar i samband med dessa återföreningskonserter, enligt Berg själv. Sex utsålda arenaspelningar och en kvarts miljon sålda biljetter genererade enligt Dagens Industri minst 28 miljoner kronor var till bandmedlemmarna, där frontfiguren rimligtvis hör till de högre avlönade.

Trots den kommersiella förpackningen och de motsägelsefulla signalerna överraskas lyssnaren av att Berg faktiskt låter genuint inspirerad på det nya albumet. Melodierna är stora och de akustiska gitarrerna tar betydande plats i ljudbilden. Musiken låter mer likt Kent än på Bergs solodebut och ber tydligt om att få framföras live på stora scener.

Mötena med storpubliken under återföreningsturné verkar ha gett Berg ny energi och lust att skapa. Detta hörs särskilt tydligt på den avslutande låten ”Fåglarna”, där Berg sjunger ”Vårt framtidshopp tog en överdos på T-centralen / Fick en psykos och ligger bältad i en säng / Visst känns det som revolutionen kommit av sig / De få rebellerna dog ut för längesen”. Den mäktigt svävande avslutningslåten påminner om Kents klassiska ”747” i sin emotionella räckvidd.

Trots att Berg aldrig positionerat sig som en rebell och hans marknadsföringsmetoder kan uppfattas som råtöntiga, fortsätter han att bevisa sin position som en av Sveriges skarpaste låtskrivare. Hans förmåga att kombinera samhällskritik med starka melodier förblir intakt, även om förpackningen ibland skickar motstridiga budskap.

Installationen på Fotografiska representerar således en paradox i samtidens musiklandskap där konstnärlig integritet möter kommersiella krav, och där kritik mot ytlighet presenteras genom en estetik som själv kan ifrågasättas. Men när musiken väl får tala för sig själv visar den att Joakim Berg fortfarande har mycket att säga och förmågan att säga det på ett sätt som berör.