Kalena: Så är hon ju en riktig surtant nu

SVT:s nya programserie ”Fördomsshowen” med Emil Persson har väckt en debatt om journalistisk stil och ton som påminner många om 1990-talets attityd. Programmet, som bygger på konfrontation och provokativa frågor, har fått vissa observatörer att fundera över vart svensk tv-journalistik är på väg.

Programformatet för tankarna till en tid då det journalistiska målet ofta var att göra intervjuobjektet svarslöst eller att få dem att ondgöra sig i efterhand. Kulmen av denna stil nåddes vid millennieskiftet och början av 2000-talet, då gränslösheten i intervjusituationer blev något av en norm i svensk public service.

Den journalistiska stilen som nu gör comeback i svensk television representerar en tydlig förändring från mer nyanserade och sökande samtal. I stället för djupgående utforskningar av ämnen och erfarenheter, bygger den nya vågen på snabba konfrontationer och provokativa infallsvinklar.

Jämförelse med 1990-talets medielandskap

Emil Persson, som tidigare arbetat som producent för framgångsrika program som ”Alla mot alla” tillsammans med Filip och Fredrik, representerar en generation programskapare som vuxit upp med 1990-talets mediekultur. Den tiden präglades av en fräckhet och gränslöshet som då sågs som nyskapande och modig.

Men medan den stilen på 90-talet kanske kändes fresh och utmanande, väcker återkomsten av liknande metoder i dag frågor om utvecklingen inom svensk journalistik. Mediekulturen har genomgått betydande förändringar, och förväntningarna på djup och nyans har ökat i många sammanhang.

Kontraster i dagens tv-landskap

En intressant jämförelse kan göras med SVT:s nyinspelning av ”Knesset”, där programledare som Kristian Luuk och Erik Haag leder återföreningar med en helt annan ton. Skillnaden i tillvägagångssätt belyser en grundläggande fråga för modern kändisjournalistik: vad skapar egentligen det mest engagerande och värdefulla innehållet?

Frågan ställs på sin spets när man kontrasterar olika programformat mot varandra. Är det konfrontation och dålig stämning som ger mest intressant television? Eller är det öppna, sökande samtal som låter tittarna komma närmare både programledare och gäster?

Manosfärens inflytande på medier

Den nuvarande mediatrenden visar också på en bredare förskjutning i svensk television och journalistik. Det som vissa beskriver som ”manosfärens tidevarv” syns tydligt i hur många medier väljer att bevaka stora händelser som riksdagsval. Representationen av olika röster och perspektiv har blivit en allt viktigare fråga i den offentliga debatten.

SVT, som public service-bolag, har ett särskilt ansvar att spegla samhället i sin helhet. När formatet för program i allt högre grad bygger på konfrontation och provokation snarare än nyanserade samtal, väcks frågor om vilka röster som får synas och höras.

Utvecklingen framåt

Frågan om tv-journalistikens riktning är inte enkel att besvara. Olika format fyller olika behov, och det finns plats för både lättsammare underhållningsprogram och djupare, mer analytiska samtal. Men balansen mellan dessa är viktig att upprätthålla, särskilt inom public service.

Det som var provocerande och nyskapande på 1990-talet behöver inte nödvändigtvis vara det i dag. Publiken har utvecklats, samhällsdebatten har mognat, och förväntningarna på journalistisk kvalitet har förändrats. Samtidigt finns det självklart utrymme för olika typer av program och tillvägagångssätt.

Den grundläggande frågan kvarstår: vad är det egentligen som gör television meningsfull och engagerande? Är det snabba konfrontationer och provokationer, eller är det djupare samtal som ger tittarna verklig insikt och förståelse? Svaret ligger troligtvis någonstans mittemellan, men diskussionen om var gränsen går är viktigare än någonsin i dagens medielandskap.

För svensk public service innebär detta en kontinuerlig balansgång mellan att vara relevant och underhållande samtidigt som man upprätthåller journalistiska standarder och representerar hela samhället på ett rättvist sätt.