Kebabexperten Branne Pavlovic: ”Det är ganska dåligt skryt, det funkar inte på tjejer”

Komikern och självutnämnda kebabkritikern Branne Pavlovic har gjort sig känd för sin passion för kebab. Under sin senaste turné har han fortsatt sin kulinariska resa genom Sveriges pizzerior och gatukök, alltid på jakt efter den perfekta kebabrullen. I en tid då influencerkultur och ”fine dining” försöker förfina snabbmaten, står han fast vid att kebab ska vara precis vad den alltid varit – enkel, god och äkta.

För Pavlovic är kebabrullen inte bara mat, utan en del av nittiotalsnostalgin. Han minns tydligt när kebab serverad i libabröd var det coolaste som fanns. Det var en revolution i gatukökens värld, en ny sorts måltid som definierade en generation unga människor som sökte något annorlunda än den traditionella pizzan eller hamburgaren.

När det gäller den perfekta kebabrullen har Pavlovic tydliga åsikter. Enligt honom ska den innehålla isbergssallad, lök, kebabkött och framför allt – en specialsås. Här blir han särskilt bestämd. Det ska inte finnas tre olika såser att välja mellan. En bra pizzeria vet vilket som är rätt, och kunden ska inte behöva gissa. Detta synsätt går stick i stäv med den moderna trenden där gästen erbjuds otaliga valmöjligheter.

Pavlovic har ägnat betydande tid åt att kartlägga Sveriges kebablandskap. Han har besökt nästan varje stad i landet, med undantag för Mjölby och orter norr om Luleå. Hans erfarenhet sträcker sig också till så gott som alla Stockholmsförorter. Även om han skämtar om att det inte är något som imponerar på potentiella dejter, representerar det en genuin kunskap om den svenska kebabkulturen.

En intressant iakttagelse han gjort är vad han kallar ”hemmablindhet”. Många svenskar svär vid sin lokala pizzeria och är övertygade om att just den serverar landets bästa kebab. Pavlovic har ingen sådan lojalitet. Hans uttalade favorit är inte det allmänt hyllade Jönköping, utan Hulta strax utanför Borås. Där menar han att både såsen och kryddningen av köttet når absolut toppklass.

Han identifierar också regionala mönster i kebabkvaliteten. Jönköping har byggt upp ett rykte som gjort att kvaliteten generellt håller hög nivå där. Men Södermanland beskriver han som ett slags ”kebabbibelbälte”, där städer som Nyköping, Eskilstuna och Strängnäs konsekvent levererar hög kvalitet. Däremot menar han att Örebro är erkänt dåligt – något som till och med invånarna själva instämmer i.

En återkommande källa till besvikelse för Pavlovic är de moderna ”fine dining”-kebabställena som försöker революционera konceptet. Han menar bestämt att kebab inte behöver förfinas eller göras om. Kebab är enligt honom ingen mat man presenterar för föräldrarna eller stoltserar med. Det är vardagsmat som ska konsumeras utan pretentioner.

Detta förhållningssätt gör att han tar avstånd från influencerkulturen. Han vill inte träffa ägare eller få inblick i produktionsprocessen. Möjligheten att lämna ärliga, oberoende omdömen är central för honom. Han kallar sig själv för ”den sista sanna kritikern i Sverige”, någon som kan säga att en kebab var dålig utan att känna press från kommersiella intressen eller personliga relationer.

Det omfattande kebabätandet har förstås påverkat hans träningsrutiner. Under vårturnén har han tvingats öka sin fysiska aktivitet markant, med 20 000 steg i varje stad och regelbunden träning för att balansera kaloriintaget. Det är ett pris han verkar villig att betala för sin passion.

Om Pavlovic själv skulle öppna ett kebabhak skulle han fokusera på döner, den turkiska varianten han upptäckte under en resa till Berlin. Där åt han två döner om dagen och beskriver staden som ”The holy land of Kebab”. Upplevelsen var uppenbarligen transformativ och gav honom nya perspektiv på vad kebab kan vara.

En viktig aspekt av hans kebabkunskap rör såsen. Han förespråkar ”Fantasåsen”, där läsken Fanta är en hemlig ingrediens. Denna sås, som populariserades av Hakepi i Linköping, är en blandning mellan tomat och vitlök och utgör enligt honom idealet.

Trots sin kärlek till kebab har Pavlovic en tydlig gräns: kebabpizza. Även om pizza är hans absoluta favoriträtt och han menar att alla varianter av potatis alltid blir goda, triggar kombinationen av kebab och pizza något negativt inom honom. De två rätterna ska enligt hans uppfattning hållas separerade.

Hans smaklökar har förfinats över tid. Ställen han tidigare hyllade, som kebaben i Eskilstuna, håller inte längre samma standard. Han kan nu urskilja när en sås är alltför kemisk eller när kvaliteten på andra sätt brister. Denna utveckling är både en välsignelse och en förbannelse för någon som ägnat så mycket tid åt att utforska Sveriges kebabkultur.