Tinashe har gjort flera uppmärksammade vägval i sin karriär. Hon inledde som barnskådespelare, bland annat i filmen ”Polarexpressen”, och var med i tjejgruppen The Stunners innan hon under 2010-talet blev en av de mest namnkunniga r’n’b-artisterna i USA. Hon lärde sig producera för att själv kunna forma ljudet, och efter år i majorbolagsvärlden valde hon vägen som independentartist. Nu släpper hon sitt åttonde album, ”Popstar”, via A Nice Life/Atlantic/Tinashe Music Inc., en etikettkombination som visar hur gränsen mellan oberoende och storbolag i dag allt oftare suddas ut.
Atlantic Records är ett av musikhistoriens mest inflytelserika skivbolag, med en katalog som sträcker sig från soul och rock till modern pop. Att Tinashe samtidigt står med ett eget bolag och ett stort skivbolag i ryggen säger något om hur branschen fungerar just nu: artister vill ha kontroll över sitt material, men behöver ofta distribution och marknadsföringskraft för att nå ut. ”Popstar” har redan två starka singlar bakom sig. ”Nasty” blev en sommarhit 2024, och remixen av ”No broke boys” växte via TikTok under förra året. Båda låtarna fanns med på föregångaren ”Quantum baby”, en skiva som i övrigt inte gjorde något större avtryck.
Titelvalet kan läsas som en manifestation av en artist som länge ansetts vara underskattad. Men trots att ”Popstar” rymmer starka låtögonblick är det svårt att urskilja en tydlig personlighet. Jämförelsen med SZA och FKA twigs är oundviklig; de rör sig i samma alternativa r’n’b-landskap och har båda byggt sina karriärer på en särpräglad estetik. Tinashe uppvisar snarare en bredd som ibland blir diffus. Hon kan det mesta, men frågan är vad som faktiskt är hennes eget avtryck.
Tinashe är bäst när hon närmar sig sin egen osäkerhet. I ”Empty stadium” beskrivs en tom arena där hon väntar på applåder som aldrig kommer. Det är en bild av en artist som brottas med känslan av att inte räcka till. Låten är en av skivans mest personliga, men den får inte heller plats att växa. Tinashe snuddar vid ämnet och går snabbt vidare till nästa uttryck. Det är synd, eftersom de ögonblick då hon sänker garden är de som gör starkast intryck.
Ljudmässigt ryms allt från dansanta beats till en låt med enbart akustisk gitarr. Variationen visar på en musikalisk nyfikenhet, men den gör också albumet svårfångat. De klubbiga spåren saknar personlighet; ”Too easy” hade lika gärna kunnat vara en K-pop-produktion från ett stort bolag. Det är inte dålig musik, men den är utbytbar. Sådana spår blir extra tydliga i kontrast till skivans mer personliga stunder.
Tinashe visar också god smak i sina val av samarbetspartners. På ”Sunglasses” tar hon hjälp av den venezuelanska producenten Arca, känd för att utmana popkonventioner, vilket ger låten en nerv som annars saknas. ”Flashbacks” bär en pianomelodi som kunde ha kommit från FKA twigs mixtape ”Caprisongs”. Och ”Brainrot” har den där virveln av harpliknande synthar, staccatosång och en soulkör som tillsammans skapar något både rastlöst och känslosamt. Det är i sådana ögonblick Tinashe visar vad hon kan vara.
Skivan följer en samtida trend där singlar i förväg bygger upp en release, och där TikTok i praktiken fungerar som en av de viktigaste lanseringsplattformarna för nya låtar. Det har gett Tinashe en ny väg till lyssnare som inte nåddes av hennes tidigare album. Men det innebär också att en skiva i dag inte bara bedöms som en helhet, utan som en serie spår som ska fungera i olika sammanhang. Här faller ”Popstar” isär en aning.
Som helhet är albumet en splittrad upplevelse. Det finns tillräckligt många bra ögonblick för att visa att Tinashe fortfarande är en artist att räkna med, men riktningen saknas. Att döpa en skiva till ”Popstar” är en sak; att faktiskt kliva in i rollen kräver en tydligare konstnärlig vision. Tinashe har ännu inte hittat den. De starkaste spåren är ”Flashbacks” och ”Brainrot”, men för att förvandla talang till ett sammanhållet album krävs något mer än god smak.
