Valerie Kyeyune Backström: Är nya Elverket ”bättre än ett gym”?

Elverket i Stockholm har öppnat på nytt. Den tidigare Dramatenscenen är numera en lokal för så kallade immersiva kulturupplevelser, med en shop, filmvisningar och utställningar. Bakom satsningen står Nexiko, produktionsbolaget som grundades av Filip Hammars och Fredrik Wikingsson och som bland annat producerat tv, poddar och digitalt innehåll.

Dramaten lämnade Elverket i höstas. Enligt uppgifter handlade det om kostnadsskäl. Lokalen på Östermalm har tidigare använts för uppsättningar som Hamlet och för temadagar om Strindberg, Bergman och Norén. Nu är den öppen igen, men i helt ny skepnad. Förutom konst- och filmupplevelser finns en shop med designade spel, inredningsdetaljer och böcker. Utbudet är medvetet komponerat för att signalera god smak, men är varken pråligt, nischat eller nördigt.

Invigningskonstnären är Lars Lerin, en av Sveriges mest folkkära konstnärer. Med tre egna konsthallar, tv-program och en rad bokutgivningar har han en position som få andra kulturpersonligheter. Till Elverket har Sara Broos, känd för dokumentären ”För dig naken”, skapat verket ”Det mörka ljuset”. Filmen skildrar Lerins uppväxt i Värmland, utanförskapet och vägen in i konsten. Den beskrivs som vemodig och välgjord. Det har också noterats att filmen inte slutar lyckligt, vilket bryter mot berättartrenden där svårigheter ska övervinnas för att bli framgångsrik och produktiv.

Den nya verksamheten är del av en bredare internationell trend. Immersiva utställningar har vuxit snabbt, med digitala konstcenter som Atelier des Lumières i Paris och teamLab i Tokyo som de mest kända exemplen. De lockar miljontals besökare med projektioner, ljud och rörelse. Elverket följer samma spår, fast i en mer intim och svensk skala. Samtidigt har genren fått kritik för att sätta effekter före innehåll. I Stockholm har jämförelser gjorts med Cosmonova, filmdomedomen på Naturhistoriska riksmuseet – en upplevelse som roar, men sällan berör på djupet.

Det finns också en ekonomisk dimension. När en kulturarena drivs med vinstkrav ligger det nära till hands att satsa på det breda och väletablerade. Flera kritiker har ställt frågan vad som händer med det smala och experimentella i en sådan modell. Nexikos vd Lars Beckung har försvarat satsningen med att den åtminstone är bättre än ett gym, en lokaltyp som på senare år ersatt flera kulturlokaler i Stockholms innerstad. Han har också sagt att lokalen ska vara flexibel och kunna användas för allt från film till teater och konserter. Senare i höst är det premiär för en barnanpassad föreställning om dinosaurier, vilket visar bredden i utbudet.

Elverket har också blivit ett exempel på hur privata aktörer tar över kulturlokaler som offentliga institutioner lämnar. Satsningen har tolkats som ett slags mecenatskap och som ett svar på den borgerliga kulturpolitikens efterfrågan på privat finansiering. Huruvida det gynnar konsten eller bara skapar en ny typ av nöjeshus återstår att se.

För Stockholm innebär öppnandet att en anrik teaterlokal har fått nytt innehåll. Frågan är vilken kultur som får plats när publiken ska lockas i en konkurrensutsatt marknad. Med en blandning av kända namn, digitala experiment och flexibla ytor har Nexiko gett sig själva möjligheten att forma Elverket efter vad publiken faktiskt vill betala för.