Kolonialismen perverterar själarna i debutroman som alla borde läsa

Ève Guerras debutroman ”Repatriering” har väckt stor uppmärksamhet sedan den belönades med det prestigefyllda Goncourtpriset för bästa debutroman i Frankrike förra året. Nu har den översatts till svenska av Lisa Marques Jagemark och ges ut på förlaget Tranan. Romanen på 222 sidor är en intensiv och smärtsam berättelse om kolonialismens efterverkningar och hur den förgiftar både relationer och människors inre.

Guerra, som är född 1989 i Kongo, har själv en bakgrund som påminner om hennes huvudperson. Hon flydde som barn till Kamerun under inbördeskriget och bor i dag i Lyon där hon arbetar som lärare i latin, klassisk grekiska och franska. Denna personliga erfarenhet genomsyrar romanen på ett sätt som gör den både autentisk och svårsmält.

Huvudpersonen Annabella Morelli, dotter till en fransk far och en kongolesisk mor, är en produkt av den franska kolonialism som exploaterade länder och människor i centrala Afrika. Romanen öppnar med att Annabella, 23 år, sitter på ett bibliotek i Lyon och läser inför sina tentor när hon får beskedet att hennes far har dött i en arbetsplatsolycka i Kamerun. Relationen mellan dem hade brutits för två år sedan, och nu står hon utan pengar och utan möjlighet att ta hand om situationen.

För att faderns kropp ska kunna föras hem till Frankrike från Afrika krävs pengar som Annabella inte har. Företaget som hyrt hennes fars tjänster vägrar ta ansvar för olyckan, och det finns ingen som kan hjälpa till med advokat eller hemtransport. Annabella försöker med lögner och halvsanningar låna pengar av kompisar och älskare för att åtminstone ta sig till släktingar i södra Frankrike.

Guerra har valt en fragmenterad berättarstruktur där handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden. Det uppbrutna språket och det kaotiska berättarsättet speglar perfekt den inre splittring som präglar Annabellas liv. Kringsnacket är avskalat, författaren vräker fram det som sägs, rakt och hårt. Denna stil gör romanen både svårläst och svår att släppa.

Genom flashbacks rullas Annabellas barndom upp. Hennes mor var bara sexton år när hon föddes, och minnen av faderns våldsamhet genomsyrar berättelsen. Scener där modern slås ner bland ginflaskor och mat inför gäster, hennes nerblodade ansikte täckt av smink, målar upp en bild av förtryck och maktlöshet. Modern tvingas till slut lämna, och Annabella minns avskedet genom kroppsliga minnen – kontakten mellan deras hud som alltid förenat dem.

Faderns historia är typisk för den koloniala exploateringen. Han plockade upp Annabellas mor som tonårsflicka för att göra henne till en sorts prostituerad hemhjälp. Med tvång och lögner köpte han loss barnet och band dottern till sig i en sjuk symbios. Samtidigt fortsatte han dricka palmvin och umgås med nya tonårsflickor. Guerra visar mästerligt hur koloniala maktstrukturer förvränger alla relationer.

Romanens skildring av förfallet efter gruvdriftens upphörande är särskilt stark. När den ekonomiska aktivitet som drev kolonin upphör, försvinner också lyxen för alla utlänningar. Varorna börjar ta slut i affärerna, chauffören som körde Annabella till kompisar är inte längre tillgänglig, cocktailbaren vid tennisbanan stängs. När poolen inte längre rengörs, gräsmattorna växer igen och fukten tränger in i husen tillsammans med råttor och ormar.

Men det är inte bara den fysiska miljön som förfaller. Förfallet sker också i människornas inre. Annabella själv blir offer för samma destruktiva mönster som format hennes uppväxt. Hon utnyttjar människor, ljuger konstant och är hänsynslös i sina relationer. Som hon själv reflekterar: hon vet inte när det började, i vilket ögonblick hon förlorade förmågan att tala sanning eftersom sanningen var för svår att möta.

Romanens titel ”Repatriering” – att återbörda till hemlandet – blir djupt problematisk i detta sammanhang. Var är hemmet för någon som Annabella? Frankrike där hon studerar men aldrig riktigt hör hemma? Kongo där hennes mor kommer ifrån? Kamerun där hon tillbringat delar av barndomen? Guerra lämnar inga enkla svar.

Trots att Annabella i romanen slänger sina böcker och skriver till sin lärare att hon ska sluta på litteraturkursen, är det paradoxalt nog genom språket hon möjligen kan lösa även frågan om repatrieringen. Litteraturen och berättandet blir en väg till förståelse, även om vägen dit är smärtsam.

Lisa Marques Jagemarks översättning lyckas fånga både det hårda, direkta språket och de känsliga, sinnliga minnena som tillsammans skapar romanens kraft. ”Repatriering” är en kort men intensiv läsupplevelse som river och sliter i sin läsare, precis som den ska. Detta är en bok som tvingar fram eftertanke om kolonialismens långsiktiga konsekvenser – både för de som exploaterades och för de som exploaterade.