Korruptionen är grundbulten i Putins terrorvälde

Vladimir Putin upprepade ofta i början av 1990-talet för en journalist: ”Man måste tjäna pengar!” Vid den tiden arbetade han som tjänsteman hos borgmästaren i S:t Petersburg, och att utnyttja sin position för ekonomisk vinning var förstås förbjudet. Trots detta lät han inte reglerna stoppa sig, och även om han blev föremål för utredning klarade han sig utan konsekvenser.

Den då fyrtioårige Putin bodde fortfarande hos sina föräldrar 1992, efter att hans karriär som KGB-agent i Tyskland slutat abrupt. Men han visade sig snart vara en skicklig organisatör och fixare, lojal mot de som stod över honom och samtidigt hänsynslöst effektiv. Hans uppväxt på Leningrads hårda gator, tiden inom underrättelsetjänsten och erfarenheten av 1990-talets vilda kapitalism hade lärt honom vilka metoder som krävdes för att lyckas. Det dröjde inte länge förrän Kreml uppmärksammade hans talanger.

Inför familjen Putins flytt till Moskva ska hustrun Ludmila ha uttryckt oro över att hans möjligheter till extrainkomster skulle försvinna. Den oron visade sig vara obefogad. Några år senare simmade familjen i rikedomar – pengar, lägenheter, stora datjor och palats. Den tidigare trångbodde presidenten utvecklade en besatthet av ”kvadratmeter”, enligt författarna till den nya boken ”Tsaren i egen hög person”, en djupgående skildring av Putins väg till makten och hans långa tid där.

Korruption utgör bokens centrala tema. Den är inte bara utbredd utan själva fundamentet i den väldiga maktapparat som byggts upp kring Vladimir Putin. Systemet har med tiden förvandlats till en renodlad maffiaorganisation där alla på insidan har full frihet att berika sig, i utbyte mot absolut lojalitet uppåt och fullständig tystnad – omertá på rysk mark.

## Våldet som maktens verktyg

Bokens andra huvudtema handlar om priset för denna tystnad: våldet. Eftersom ingen information om elitens ofattbara korruption och lössläppta leverne får läcka ut, måste alla som utgör hot tystas. Antalet politiker, medarbetare och journalister som råkat ut för mystiska olyckor eller förgiftningar efter att ha kommit för nära sanningen eller pratat för mycket är oräkneliga.

Många av morden har utförts närmast demonstrativt öppet. Morden på journalisten Anna Politkovskaja, politikern Boris Nemtsov och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är välkända exempel. Ändå kör utredningarna om dessa brott genast fast och blir vad som i rysk byråkrati kallas ”hängande fall”.

Roman Badanin och Michail Rubin, bokens författare, är journalister som på nära håll följt det som de kallar det ”galna putinska kvartsseklet”. De gick i exil först 2021, när de sista möjligheterna för oberoende rapportering i Ryssland stängdes definitivt. De har själva bevittnat hur systemet byggts upp och känner till dess arbetssätt. De har sett kolleger dö, kastas i fängelse eller byta sida och bli propagandister för regimen.

Många böcker har tidigare skrivits om den ryska kleptokratin, där Catherine Beltons ”Putins krets” från 2020 är kanske den mest inflytelserika. Men medan Belton gav intrycket att säkerhetstjänsten genom Putin tog makten i Ryssland, framstår processen i denna bok som mer personlig, främst styrd av presidenten själv och hans närmaste krets av kumpaner.

## Dokumentär tyngd men utmaningar

Detta gör skildringen inte mindre kuslig. Kartläggningen av diktaturens hårdnande grepp känns kvävande och är detaljerad på ett sätt som ger den avsevärd dokumentär tyngd. Men detta våller också vissa problem, särskilt för läsare utanför Ryssland. Namnen på kända och okända aktörer, politiker, karriärister och offer duggar tätt som i en roman av Tolstoj.

Om något saknas i boken är det en viss distans. Det verkar som om författarna, likt grodan i det långsamt upphettade vattnet, dröjt något för länge med att hoppa ur. De vill skriva historia men tänker fortfarande som granskande dagsjournalister. De står lite för tätt inpå händelserna, alltför upptagna av spelet och intrigerna, inte minst kring Putin och hans underhuggares hemliga liv, familjer, barn och otaliga älskarinnor.

På bokens sista sidor beskriver författarna Putin som en sorts situationens fånge, en tjänsteman som mest råkade göra karriär och nu är fast i sin egen fälla. De framställer honom som en i grunden ointressant person, ingen ”mystisk, ond själ”, som Badanin nyligen uttryckte det i en intervju.

## Frågan om ondska

Detta är ändå att förminska honom. Det är säkert sant att mannen saknar djupare intressen och drivkrafter, och att all ideologi – vare sig den är kristen, nationell eller konservativ – mest är fasad. Men från första dagen i Kreml var han också en maktspelare av högsta klass. Hans sätt att snabbt kuva oligarker och politiska motståndare, att lägga beslag på medier och industrier, var lika fingerfärdigt som förslagen. Han har sedan målmedvetet utvecklat det land han tog över till vad som beskrivs som ett monster.

Ryssland bedriver nu ett förödande krig inte bara mot Ukraina utan också mot sitt eget folk. I år har tusen ryska soldater om dagen gått i döden för – absolut ingenting. Om detta inte är ondska, vad är det då, frågar sig bokens granskare.

”Tsaren i egen hög person” av Roman Badanin och Michail Rubin, översatt av Ola Wallin, ges ut av Ersatz och omfattar 620 sidor. Boken utgör ett viktigt bidrag till förståelsen av hur Putins Ryssland förvandlats från den post-sovjetiska kaos på 1990-talet till dagens auktoritära regim, byggd på korruption och våld.