Kristina Lindquist: Ingen blir hjälte i cyklopernas land

Den antika berättelsen om Odysseus möte med cyklopen Polyfemos i Homeros ”Odysséen” rymmer en av litteraturhistoriens mest kända och geniala ordvitsar. När den enögde jätten frågar efter hjältens namn, svarar Odysseus listigt: ”Ingen, så lyder mitt namn”. Detta knep räddar inte bara Odysseus och hans män från en grym död, utan pekar också på ett djupare filosofiskt tema som återkommer genom hela idéhistorien – kraften i att göra sig själv till ingen för att skapa något större.

I den nionde sången av ”Odysséen” har Odysseus och hans besättning blivit fångade av jätten Polyfemos, som systematiskt börjar äta upp dem en efter en. Men hjälten har en plan som bygger på list snarare än våld. Genom att bjuda cyklopen på sött vin lyckas Odysseus göra honom sällskaplig. När jätten frågar efter gästens namn och lovar att äta upp ”Ingen” sist som tack för vinet, används detta svar mot honom själv. Efter att Odysseus och hans män bländat Polyfemos med en spetsig knölpåk, vrålar jätten till sina kamrater: ”Ingen är här och söker med list och med våld slå ihjäl mig!”

Enligt litteraturforskaren Kristoffer Leandoer skapar Odysseus genom denna manöver historiens första pseudonym. I sin bok ”Mask. Litteraturen som gömställe” beskriver Leandoer det som en bragd att drömma om – att hitta ett eget namn som är så listigt att man kan gömma sig mitt på ljusa dagen. Men berättelsen rymmer mer än så. Genom att låta Odysseus triumf födas ur att han tillintetgör sig själv och sitt namn, pekar Homeros faktiskt ut en hel tankestruktur som återkommit genom historien: ur ingen och intet, allt.

Denna tankestruktur återfinns i den apofatiska eller negativa teologin, där det anses omöjligt att beskriva Gud i positiva termer. Det enda fullkomliga sättet att närma sig det gudomliga väsendet är genom via negativa, genom att tala om vad Gud inte är. Här ligger fokus på frånvaron snarare än närvaron, på det outsagda snarare än det sagda.

Den tyske filosofen Theodor Adorno utvecklade en sekulär version av denna tanke i sin syn på det utopiska. I stället för att betrakta utopin som en optimering av värden som frihet eller glädje, menade Adorno att det utopiska ögonblicket uppstår i lidandet. Det är genom lidandet som vi förstår att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Det utopiska vilar i själva negationen, där det falska pekar mot det sanna.

Samma logik gäller enligt Adorno för konsten. Genom att vittna negativt om det verkliga kan konsten och poesin säga det outsägliga och uttrycka drömmen om en annorlunda värld. Konstverket blir sant inte genom att avbilda verkligheten, utan genom att vända sig bort från den och påvisa dess brister.

Litteraturvetaren Anders Olsson har utvecklat hur tomrummet som grepp pekar mot den moderna diktens förbund med utplåningen och en radikal kritik av verkligheten. I essän ”Läsningar av Intet” beskriver han hur intigheten uppenbarar ett landskap i ruiner och en avförtrollad värld, men samtidigt utgör en nollpunkt som kan föda höga, motsatta värden.

I vår samtid återfinns detta tema tydligt hos Nobelpristagaren Jon Fosse. Hans dramatik är full av gestalter som är Ingen, som om det sant mänskliga ryms bortom attribut som namn, härkomst och yrke. I pjäsen ”Namnet” framstår sökandet efter rätt namn åt ett barn som grundat i ett djupt existentiellt begär, samtidigt som det är en gåta som inte kan lösas eller uttryckas. I ”Dröm om hösten” konstateras lakoniskt att ”alla fina namn är sorgliga”, som om varje försök att inte vara Ingen är dömt att misslyckas.

Fosse arbetar dessutom systematiskt med att skriva fram tomrum genom satser och tillstånd som på ett närmast matematiskt sätt tar ut varandra. I pjäsen ”Jag är vinden” har det underförstådda självmordet både hänt och inte hänt. Den som kan uttala orden ”jag är borta” och ”jag finns inte” är på samma gång både någon och ingen.

Från Odysseus listiga överlevnadsstrategi i cyklopernas land till Fosses existentiella minimalism löper således en tråd genom västerlandets kulturhistoria. Paradoxen att styrka kan finnas i svaghet, sanning i tystnad och identitet i anonymitet har fortsatt att fascinera tänkare och konstnärer. Genom att göra sig själv till ingen skapade Odysseus förutsättningarna för sin räddning – precis som den moderna konsten enligt Adorno och Olsson genom negationen och tomrummet kan peka mot något högre och sannare än den direkta representationen av verkligheten någonsin kan göra.