Detta är en kommenterande text där skribenten analyserar hur politiska krafter använder historiska nostalgi som ett verktyg. Artikeln granskар särskilt hur Sverigedemokraterna idealiserar det förflutna och vad detta får för konsekvenser.

Skribenten inleder med en referens till komikern Louis CK:s sketch om tidsresor, där poängen är att historisk nostalgi är något som främst passar dem som faktiskt hade privilegier under den aktuella tidsperioden. För andra grupper – etniska minoriteter, kvinnor, hbtq-personer – var det förflutna ofta betydligt mindre tilltalande än för vita män.

Detta resonemang leder in på den amerikanska högerns slogan ”Make America great again”, där Donald Trump ofta refererat till efterkrigstiden som en idealisk epok. Men som skribenten påpekar var detta också en tid då blandade relationer kunde leda till fleråriga fängelsestraff i vissa delstater. Det så kallade storhetstiden bygger alltså på en selektiv historiesyn där vissa människors lidande osynliggörs.

Att idealisera ett mytologiskt förflutet beskrivs av forskaren Jason Stanley i boken ”Fascismens metoder” som en klassisk fascistisk taktik. Genom att radera den faktiska historien och ersätta den med en uppdiktad version kan man legitimera bilden av en etniskt ren och storslagen historisk nation. De exakta tidsperioderna varierar beroende på politisk agenda.

I Sverige talar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gärna om det förlorade folkhemmet, medan yngre partimedlemmar ibland refererar till ännu nyare tidsperioder. I våras uppmärksammades en nittonårig sverigedemokrat i Skara som uttryckte nostalgi efter 2010-talet.

Det senaste exemplet kommer från Sverigedemokraternas kommunikationschef som i en intervju med Dagens Nyheter i juli pekade ut fotbolls-VM 1994 som en idealisk tidpunkt. Han beskrev sommaren i Rålambshovsparken som senast Sverige var som gladast, och hävdade att samma scenario idag skulle leda till gruppvåldtäkter, kravaller och Palestina-demonstrationer.

Skribenten, som själv gick på högstadiet 1994, minns ett betydligt mer nyanserat och dramatiskt år. Förutom att tonåringar lyssnade på Blur och Portishead inträffade flera tragedier: Mattias Flinks massaker i Falun, massmordet på Stureplan och Estonia-katastrofen.

Den politiska retoriken från högerflanken lät dessutom anmärkningsvärt lik dagens tonläge. Ny Demokratis partiledare undrade hur länge det skulle dröja innan svenska barn skulle vända ansiktet mot Mecka. Den dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo hävdade att kosovoalbaner var mer benägna att snatta och stjäla cyklar än andra grupper.

Detta är särskilt värt att notera nu när flyktingvågen från krigets Jugoslavien börjar omskrivas som en framgångssaga i medierna, påpekar skribenten. Det finns ett mönster där varje ny migrantgrupp möts med förtal och misstänkliggörande, medan grupper som varit i Sverige längre gradvis upphör att räknas som ”riktiga” invandrare. Detta gör att deras faktiska berättelser om integration och framgång inte kan användas som bevis för att det faktiskt kan fungera när samhället inte sviker nyanlända.

Ironin i Sverigedemokraternas nostalgi för 1994 är påtaglig. Det var en sommar då partiets egen ledare var en före detta nazist från Nordiska rikspartiet. I partiets dåvarande program angavs att all invandring från ”etniskt avlägsna kulturer” skulle stoppas, och stora resurser skulle avsättas för att personer som kommit till Sverige efter 1970 skulle återvända till sina ursprungsländer.

Sådana formuleringar hade länge en automatisk chockverkan, konstaterar skribenten, men idag känns de snarare som nästa naturliga steg i den rådande politiska utvecklingen, med hänvisning till Tidöavtalet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Den som faktiskt minns det tidiga nittiotalet kommer också ihåg vågen av attentat mot flyktingförläggningar runt om i Sverige. Mot denna bakgrund framstår Sverigedemokraternas beslut att under sommaren lägga ut en detaljerad karta över landets moskéer som särskilt oroväckande. Skribenten tolkar det som en potentiell uppmaning att återskapa det våldsamma förflutna.

Texten illustrerar hur selektiv historisk nostalgi används som politiskt verktyg, där ett idealiserat förflutet konstrueras genom att systematiskt bortse från de mörka sidorna och de grupper som inte delade de privilegierades erfarenheter. Det som presenteras som en längtan tillbaka till enklare, bättre tider visar sig vid närmare granskning vara en önskan om att återupprätta gamla maktstrukturer och exkluderande normer.